— Hvem har sagt, att jag ville narra dig? — frågade hon och fäste en ursinnig blick på Elsa.
— Känd sak är så god som vittnad — fortfor Elsa kitsligt — men du ska' ej vara så afundsjuk på mig Lisa, ty du får nog hvilken förnäm kavaljer du vill.
— Och du är ett elakt frö — inföll nu klockaren och grep Elsa i armen — aldrig gör du annat än retas och stiftar ofred. Vore bättre af dig att gå ordentligt på våra bönestunder, än att löpa trakten öfver på gillen och fläng.
— Jag tigger ingen om lof att gå hvart jag vill — svarade Elsa stolt och slet sig lös.
— Akta dig barn — återtog klockaren varnande — högmod går förfall.
— Ja, är någon högfärdig, så är vackra Elsa det — inföll nu Fingerlisa. — Härom dagen svor hon på, ska' I veta, att hon ej ville gå i brudstol annat än med en förnäm adelsman... Derför, kunnen I förstå, vill hon vara olika oss alla andra!
— Nu ljuger du Lisa — sade Elsa uppbrusande, under det de kringstående började skratta.
— Ljuger jag, min tös?... Nej du, skeppar Lars stuga ligger för långt ifrån mig, för att jag skulle kunna den konsten. Men, seså, trösta dig vackra Elsa, nog får du bröllop utan barnsöl.
Barnen började nu att skratta med full hals.
— Alltid skall jag träffa dig, du otäcka, — sade Elsa med ett flammande ögonkast. Med tårfylda ögon och blossande kinder skyndade hon mot dörren. På tröskeln vände hon sig häftigt om: — Akta dig — ropade hon ursinnig — akta dig, när vi råkas ensamma.