— Hvilket horn, menar du? — frågade magister Olaus strängt. — Du har icke talat förut om något horn.
— Jo, det var så. Ers högvördighet — svarade gossen inställsamt, — att för hvarje konst, jag lärde af den elake, dröp han en droppe i ett grönt glashorn; men genom de fromme presternas böner har hornet nu fallit i sönder... Och den elake tjuter deråt, ska' Ers högvördighet tro. För hvarje sådan bön, låter det så alldeles fasligt och bordet, som han ligger under, blir allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var det, tillade han och såg illparig ut, när min lilla hustru lefde.
— När din lilla hustru lefde? — upprepade flere af ledamöterna. — Du är ju blott elfva år?
— Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, men så snart jag bekände på Elsa Larsdotter, sparkade hon henne till döds.
— Och nu föres du icke vidare?
— Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då var stort bröllop i Blåkulla. De både dansade och sjöngo der, samt slogos och refvos äfven. Då satt Elsa i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, ty till slut slogo de tärning om mig, och då förspeltes jag till Bengt Bagares hustru, som har hela tjoget förut.
Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom tyske grefvens hofmästare och begärde företräde för rätten, hvilket äfven beviljades honom. Han förklarade, sedan han mödosamt linkat fram till bordet, grefvens hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som han förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade flickan skulle varit i grefvens rum nattetid. Om han, grefven, vidare skulle få höra slika kalumnier och förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade hofmästaren, för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation och anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle och högvördige kommissarierna.
Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades det, att hofmästaren skulle till hans höggrefliga nåde frambära rättens hjertinnerliga försäkran och löfte, att om någon vidare understode sig, att angripa hans höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten att göra.
Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres vägnar för rättens högvisa rättrådighet, hvilken denne helt visst skulle hafva i gunstig åtanke.
När han lemnade salen och gick i genom förmaket utanför, kom han att kasta en blick åt fönstret. En äldre qvinna hade rest sig upp från bänken och betraktade honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes i hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna minen förvreds till ett fult grin och han skyndade hastigt ut genom en af sidodörrarne.