— Hvem var den mannen, Greta? — frågade Lars Skeppare och såg förvånad efter honom.
— Åh kors, han lefver än! — svarade gumman, tankspridd. — Det var ju tyske grefvens hofmästare, halte Bertil, vet jag... — Men hur blek min stackars flicka är — återtog hon och vände sig åt andra sidan, der Elsa stod mellan tvänne vaktknektar. — Stackars mitt kära barn, sådan gruflig synd hon tagit på sitt samvete!
Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den stund han var i tjenst hos tyske grefven, men nya händelser drogo bort hans tankar.
En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma gräla med dörrvakten ute i förstugan och strax derefter kom Fingerlisa inspringande, under häftiga åtbörder. Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja samt hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. När hon fick se Elsa stannade hon plötsligt.
— Nej se god dag, vackra Elsa! — utropade hon, hånande — så trägne kavaljerer du för med dig!
— Det har jag nog dig att tacka för — svarade Elsa lugnt — men de ståta nog ock för dig, fast du ljuger.
Fingerlisa såg förvånad på henne.
— Ja, se du på mig, du Flumsa! — sade Elsa häftigt. — Nog vet jag att icke heller du är fri från ondt tal.
Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade rätt emot Elsa.
— Det skall du få betala! — skrek hon och ryckte till sig Elsas taftshufva, som hon kastade ut genom fönstret. — Den är ej för dig! Du skall ha en röd, en sådan som de andra...