Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. De skulle snart in för höga rätten, sade de och — borde förstå att bättre skicka sig.
Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. Namnen, som vitnena fått i Blåkulla, företedde den underligaste samling smeknamn man gerna kan tänka sig. En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”, en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla antecknats af notarien med stor noggrannhet i protokollet. Halfvuxna flickor hade berättat huru de födt djefvulsbarn genom näsan eller munnen under olidlig smärta och värk. Men detta innebar icke något orimligt, när man, såsom rättens ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga sjelft till måttstock. Andra vittnen berättade att de förts ända till tjugu gånger på en natt till Blåkulla. Än hade der varit helt få personer, än hade den lede uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade samlingsplatsen för dem varit på Storkyrko-tornet, på Tre kronor, under galgen, på gamla kröningsporten vid Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. Resan dit hade en af vitnena gjort med fyra eller fem feta trollpackor, en flicka hade åkt dit på en smal bordkrans, en annan på en liten spik, “der knafft fem flugor få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan galenskap med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus Riddarfinckes historia”.
Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga öfverens, och detta var i afseende på Elsas person. Må hända hade tvetalan äfven härutinnan kommit att ega rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma sig till last.
När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon med möda göra våld på sina känslor. Många af dessa menniskor som vitnat mot henne, hade hon aldrig sett, än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, att hon fört dem med sig till Blåkulla.
— De äro i villfarelse! — ropade hon harmset. — De taga miste om min person och fara efter det som skett på andra orter. — Hur kunna de nådige herrar finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, som uti fängelse är innesluten, — men de veta nog icke sjelfve om det är en dröm eller ej.
— Hvarför talar du om dröm? — sporde ordföranden förvånad öfver denna slående anmärkning.
— Derför att de säga sig föras endast när de sofva.
— Du snärjer dig med satans list, — inföll magister Olaus, — men den hjelper dig dock föga här. Vet att du här står inför Guds anlete och att han i sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen af dig i fängelset, såsom det hände trollpackorna på Norrmalm, då helvetet skall uppgapa med sina käftar och taga dig emot.
— Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, — utbrast Elsa häftigt, — jag är oskyldig.
— Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du menar? — röt magister Olaus.