Hon fäste sina stora bruna ögon på honom.
— Hvem? — frågade hon dröjande, — om icke Gud i himmelen!
Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än tillräckligt bevisadt, genom barnens vitnesmål, att Elsa varit i Blåkulla. Visserligen kunde, som hon äfven skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga sig hvilken menniskas hamn, han ville. Sålunda hade till och med den hederlige borgmästaren Trotzenfeldt angifvits såsom den der en qväll skulle hafva fört en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen falskt. Men det gafs ett medel att få visshet äfven härutinnan. Det måste utrönas, om den anklagade mottagit någon fästegåfva af den onde eller ej. Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning öfverflödig, ty då var den anklagade gift med satan och hörde i allt fall till hans utvalde.
Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, såsom de, hvilka bäst borde känna till hennes lefverne.
Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon utbredde sig vidt och bredt om de svåra anfäktelser, för hvilka Elsa hade utsatt henne under några år, ty, sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. Sålunda fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa en gång fått en trollring af den onde, fast hon sökte inbilla mig och flere andre af grannarne, att det varit tyske grefven, som gifvit henne den.
Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, samt fått dem att lägga ringen afsides i spiselvrån. Om han dagen derpå varit borta, visste hon icke; dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade hon varit med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva bakom svinhusknuten och då hade de endast funnit en murken näfverbit, men deremot sett en ful svart hund, som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian.
Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat färg. De mest orättvisa anklagelser hade hon fördragit med större lugn än Fingerlisas tal. När denna slutat, brast stormen lös.
— Tro henne icke, — utbrast hon, ur stånd att tygla sin lidelse, — tro henne icke, nådige herrar, ty hon är en komperska, som både kan sålla folk och vitna mot hvem hon vill.
Magister Olaus förmanade henne att uppföra sig lugnt och anständigt samt att låta vitnena njuta sin frihet. Men hon slet sig lös med våld från sina vaktare och rusade mot Fingerlisa. Endast med stor möda kunde hon åter bringas till lugn samt åter föras till sin plats. Länge efteråt talade man emellertid om hennes häftiga tillmälen och blixtrande ögon, såsom synnerliga prof på satans anfäktelse.
Fingerlisas bekännelse hade emellertid träffat hennes sårbaraste punkt. Kunde det bevisas att Elsa fått en ring, hvilken sedermera på oförklarligt sätt försvunnit, var detta för sig mycket misstänkt, och då kunde man hoppas att med ihärdighet komma än längre. En andlös spänning rådde derför i salen, när hennes föräldrar uppmanades att aflägga sina vitnesmål.