— Du ljuger, qvinna — skrek han och knöt den seniga handen mot mor Greta. — Du ljuger, så sant jag är en ärlig svensk. Men du har alltid behandlat flickan der som ett flarn och ett oting och som hon varit en annans foster och icke ditt...!
Längre kom han ej i sin straffdom, ty nu kommo flere vaktkarlar sina kamrater till hjelp och togo fast de värste orostiftarne samt deribland äfven honom.
— Nå i Jesu namn — skrek han utom sig af vrede, i det han utfördes. — Må vår Herre bevara Era kroppar!
Mor Gretas vittnesmål hade varit afgörande. Hon var, som nämndt, känd af alla såsom en mycket gudfruktig och sanningskär qvinna, och när hon nu tagit på sin ed, att Elsa haft trollringen i sin ego, var saken klar, vare sig nu att ringen, som några vitnen påstodo, förvandlats till en bit näfver eller, såsom andra påstodo, till en rostig jernbit. Till och med de af rättens ledamöter, som hit tills hållit saken något “dubieux och farlig”, kunde icke längre vara “så absurde”, som de yttrade sig, att de helt och hållet ville förneka trolldomen.
Elsa tillhölls nu för sista gången af magister Olaus att bekänna.
— Vid Gud och Hans evangelium, höge, nådige Herrar — utbrast hon, snyftande i det hon kastade sig på knä — är jag oskyldig!
Det var första gången, man sett tårar i hennes ögon och många af åhörarena grepos deraf djupt till sinnet. Men hennes sak var förlorad. De afgifna vitnesmålen hade större trovärdighet än hennes tårar och anfäktelser.
— Stig upp, du satans förtappade — röt magister Olaus mot henne. — Den höga rätten låter sig icke förledas af sådant löst och fåfängt tal, utan ser den förvisso, att det kan intet annat hållas före än ett satans skrymteri och en djefvulens arglistighet.
Elsa reste sig upp och betraktade honom en stund, utan att säga något. Derefter vände hon sig till mor Greta och sade lugnt, nästan kallt:
— Ack mor, om I vissten hur I faren vill!