Innan hon fick yttra något mera, gaf emellertid magister Olaus ett tecken åt hennes vaktare och hon vardt utförd. Äfven mor Greta och åhörarena tillsades att lemna rummet. De senare ruskade betänksamt på hufvudet, när de ute i förmaket kastade en sista blick på Elsas bleka, vanstälda anletsdrag och ingen hade troligen för mycket guld velat intaga hennes plats.
Rätten var nu allena och det skreds till doms fällande. Ingen enda röst höjdes för Elsas frikännelse.
— Damnat! damnat! — ljöd det entonigt och olycksbådande hela raden i ände, å ömse sidor om det långa bordet.
Sedan hon sålunda var förklarad skyldig till det brott, hvarför hon var anklagad, återstod det endast att öfverlägga “de genere mortis” eller om det sätt, hvarpå hon skulle aflifvas. Härvid uppstodo emellertid så många flere meningar. De fleste ville att hon, “andra complicibus till skräck”, skulle brännas lefvande liksom Rumpare-Malin och Tysk Annika, men några tyckte detta dödssätt vara “något cruelt” och föreslogo i stället, att hon skulle nypas med heta tänger eller gifvas ett eldkol eller rödt jern i handen. Presterna satte sig dock ifrigt emot denna mildring i straffet.
— Man borde — sade magister Carolinus — mera se på Guds namns ära än på hennes olidliga pina, helst hon haft en farlig intension, att förföra andras själar till helvetets eldpina af svafvel. Desslikes borde hon se att satan, som lofvat henne, att ett “subpositium quid” skulle få lida i hennes ställe, vore maktlös mot Guds åkallan. Det vore rätt — slutade han — om hon, som de andre, finge en försmak af svafvellågan och borde hon derför å bålet brännas.
Efter en lång öfverläggning stannade man slutligen vid det beslut, att om den anklagade fortfarande stode fast i sitt hårda sinne, skulle ingen nåd henne vederfaras, hvaremot, om hon kom till sann ånger och bekännelse, skulle man, innan slutlig dom afsades, ytterligare öfverlägga, om och i hvad mån hennes straff kunde mildras. Det uppdrogs åt magister Olaus, att i enslighet och med “godt manér” söka utröna, om hon ej ville frivilligt bekänna, i hvilket fall hon äfven skulle få begå Herrans heliga nattvard, som i annat fall skulle vara henne vägradt. —
Utanför på gatan väntade folket med otålighet, att mästermannen skulle förkunna dagen för exekutionen. På morgonen hade tvänne gemena trollpackor piskats af spögubbarne på Norrmalmstorg, och det kunde icke vara annat än i sin ordning, tyckte månge, om dagen slutade med ett bål. Det var derför icke utan knot, som man lyssnade till rättens beslut, enligt hvilket den för trolldom anklagade skepparedottern Elsa Larsdotter ännu en tid skulle hållas till syndabot och ånger.
XIII.
En allmän förskräckelse grep hufvudstadens befolkning, då den ena trollpackan efter den andra började bekänna om satans tilltagande makt. Stadsvakten fick sträng befallning att hela dagen om gå omkring på torgen och vid hamnarne, för att efterhöra om någon svor eller på annat sätt missbrukade Guds namn. Ty, liksom det en gång i forntiden skedde med Sodom och Gomorrha, sade månge, skulle det en vacker dag komma ett regn af eld och svafvel öfver den syndiga staden, om icke folket bättrade sig, medan tid var. Presterna vordo också ifrigare än någonsin i sina predikningar. Vakstugorna i de olika stadsdelarne fördubblades. Man gick i processioner med långa vaxljus genom gatorna, och man anstälde offentliga bönedagar till och med midt i veckan, allt för de oskyldiga barnens skull, hvilka råkat så illa ut för den lede arffiendens garn.
På qvällen, sedan rätten slutat ransakningen för dagen, brukade ofta de ifrigaste af dess ledamöter samlas till enskild öfverläggning. Deruti deltogo äfven utom stående personer, såsom hofrättens ledamöter och stadens borgmästare, med flere betrodde män.