En qväll egde en dylik öfverläggning rum i stadshuset mellan borgmästaren Trotzenfelt, magister Olaus och doktor Hjärne samt någre andre. Den senare hade, som han sade, blifvit allt mera “dubiös” på sista tiden och magister Olaus hade ansett för sin pligt att bringa honom på bättre tankar. Men klockan hade redan skridit framemot tio, utan att dispyten dem emellan haft annat resultat, än att borgmästaren gång på gång fallit i bullersam sömn. Deras skäl och motskäl bildade också ett “fram och till baka”, som kunnat söfva mången lifligare och vaknare person än den säflige magistratspersonen i fråga.
— Om min käre värdigas tillåta — sade magister Olaus högtidligt, då Hjärne började allt ifrigare förfäkta sin mening — skall jag i två ord bevisa några enkla teser, hvarutaf skall framgå, att detta trolldomsväsen, hvilket nu, Gud bättre, anfäktar oss, syndiga menniskor, ej är någon fantasi eller underligt tycke, ej heller, som min käre säger, en hetsig feber, som slocknar af sig sjelf, utan att det är ett verkligt satans listiga spel, med förförelse till synd och derpå följande evigt förderf. — Och efter som min käre, såsom en kristen egnar och anstår, gerna, om möjligt, vill låta försoning gälla öfver straffet, äfven för denna satans gemål, som nu sitter fängslad här under oss, torde de vigtigaste skälen, som under ransakningen kommit i dagen, också böra med allvar åter upprepas och skärskådas.
— Tillåt mig först fråga Ers ärevördighet — föll Hjärne nu i talet — hvarför denna unga flicka ständigt kallas satans gemål. Och frågas äfven derhos, hvarför, då barnen säga ja och hon nej, icke den enas nej är lika giltigt som den andres ja?
— Här vitna icke endast barn, utan äfven många till mognare år komne. Här är icke heller blotta vitnesmålet, som talar, utan än mer denna stora nöd, som gör dem både andlig och lekamlig vånda och tvingar dem att tala sanningen.
— Men jag kan ändock icke fatta — invände Hjärne — att detta kan gälla mot en ärlig menniskas nekande.
— Att neka till en synd är infödt hos alla menniskor efter syndafallet och ju ogudaktigare de äro, dess djerfvare neka de till sina synder, särdeles trollpacket, hvilket, salva venia, inbillar sig att ingen rättvisa biter, när det förlitar sig på satans hjelp och bistånd. — Stundom spörjes väl också att någre gudfruktige föras af trollpackor, men detta veta de ej, utan är då allt för dem som ett spökeri af den onde tillstäldt, för att väcka split och räddhåga hos rätten.
— Det var då af denna anledning som Galna Brita togs för hufvudet, i stället för den förnäma damen? — återtog Hjärne med ett ironiskt leende.
Denna fråga kom magister Olaus att plötsligt tystna. Det var också en ömtålig sak hon rörde. När de senast dömda trollpackorna brändes hade nämligen barnen berättat, att den elake gråtit och klädt Blåkulla i svart, samt valt sig en ny drottning, som var en förnäm grefvinna. Saken hade emellertid förefallit alltför dunkel, äfven för de nitälskande, att dragas inför domstolen, hvilket också snart visade sig obehöfligt, sedan magister Olaus förklarat att allt samman endast varit ett djefvulskt gäckeri, och att den person, som barnen syftade på, icke var någon annan än Galna Brita, som ofta brukade kläda ut sig i de förnämas trasor.
— Den saken är ännu icke slut — svarade också magister Olaus efter en stunds eftersinnande. — När denna flickan bekänner, torde mycket, som nu är oklart, komma i ljuset.
— Och Ers ärevördighet skulle våga att tillstyrka rätten så allvarliga mått och steg; de kunde violera adelns privilegier?