— Vi handla i Guds namn, och för honom finnes hvarken hög eller låg — svarade magister Olaus beslutsamt.
— I hören då, mine herrar — sade Hjärne — att vårt hopp står till denna unga flickas sanningskärlek, ty hon kan lätt leda ofördragsamhetens störtflod öfver det bästa och heligaste vi ega.
— Detta är hädelse mot kyrkan! — utbrast magister Olaus, allt ifrigare.
— Må det kallas så — svarade Hjärne stolt — af desse inskränkte teckentydare i vår Herres oändliga vishetstempel. Men min mening står nu fast, och, vill Gud, skall jag ock snart bringa klarhet i denna sak.
Rösterna hade blifvit allt högljuddare under sista delen af samtalet och borgmästaren hindrades derigenom från sina utflykter till sömnens stora förlikningsrätt. Han fann sig derför föranlåten att erbjuda sina bona officia. Hans medlarekall möttes dock af oöfverstigliga hinder.
Hvad den ene påstod vara svart kallade den andre lika tvärsäkert för hvitt. Och dervid hängde de sedan fast envisare, som han sade, än kardborrar i en björnfäll.
Tvisten hade möjligen lätt nog kunnat afgöras, om de, i stället för att söka afgöra den med ord, gått trappan utför och följt en kortväxt man i spåren, hvilken, inhöljd i en vid ryttarkappa och med en slokig filthatt på hufvudet, smög sig fram genom korridoren i jordvåningen.
Utan för dörren, der Elsa satt fängslad, stannade han, och en annan person närmade sig från motsatt håll med en lykta i handen. Denne var en medelålders man, med gulrödt kindskägg och bred mun. Den stora, dinglande nyckelknippan, som han bar i bältet, gaf till känna hans yrke.
Han förde lyktan mot den kommande, och sedan han tyckts hafva öfvertygat sig om, att denne var den han väntade, satte han en af nycklarne i låset och sköt upp dörren.
Der inne var redan mörkt. Elsa hade krupit längst bort i ett hörn vid fönstret och tycktes sofva. Mannen i kappan närmade sig henne.