— Vi hålla ord, som du ser — sade han och rörde vid hennes skuldra.
Hon stirrade häpen mot honom.
— Nej, gå härifrån, Ers nåd — skrek hon, då hon i honom igenkände tyske grefven. — Jag vill icke följa Er.
— Kom nu, min sköna ros — återtog grefven i befallande ton. — Ett sådant näste, som detta, passar icke dig. Hos mig väntar, som du sett, både gyllenduk och perlor, samt kostligt vin.
— Hafven I öfverflöd derpå, fins det nog med fattige i staden — svarade Elsa stolt, och sköt honom ifrån sig.
— Hvem håller du mig för, du trollunge? — Han skrattade härvid, så att det gaf eko i hvalfvet. — Tror du mig om att gifva utan att få? Men fresta icke längre vårt tålamod. Mäster Skarp är redan otålig, ty vi äro ty värr icke, såsom presterna säga, imediate förde af den onde, utan hafva endast genom hans gyllene smörja, fått vingar och fogelart. Derför är tiden precieus.
Medan han yttrade dessa ord tog han af sig kappan och filthatten, samt lemnade dem åt sin medhjelpare och satte i stället på sig en sådan mössa, som stadsvakterna brukade, då de ej voro i tjenstgöring.
— Vill hon icke lemna sitt bo, den bleka dufvan — sade mäster Skarp med ett hest skratt, i det han närmade sig henne. — Vänta blott när vingarne börja svida.
— Håll ditt näbb, gamle uf! — snäste grefven, argsint — och hjelp hellre till att få henne ut härifrån.
— Hå, hå! — skrattade mäster Skarp och raglade fram emot henne. — Grefven kan man höra är sträng af sig i dag.