Det var tydligt, att den gyllene smörjan redan var af mäster Skarp till stor del omsatt i rusets angenäma bilder. Grefven vardt också allt mera otålig. Den ena eden följde den andre, och det var tur för mäster Skarp, att de icke voro på annan ort. Dessa eder påskyndade emellertid icke det ringaste mäster Skarp, som helt lugnt började hålla tal för Elsa om den fara hon undginge, om hon följde honom.
— Vill kan tänka bli stekt, den lilla — sade han och tecknade förstulet åt grefven — liksom Tysk Annika, hvilken stannade qvar, för att göra Gudi en behaglig gerning, som presterna sade, förstås. Men så höllo de också sedan på i fyra hela dagar att sveda henne, innan hon blef riktigt stekt. Men se så, lugna dig nu, min unge lilla — fortsatte han och fattade Elsa hårdt i armen samt förde henne framåt dörren. — Du skall höra hvad folk säger dig, annars skall mäster Erik komma fram.
— Ack, låt mig stanna, mäster Skarp — bad hon. — Låt mig, i Jesu namn, slippa att följa denne herre. Han vill mig endast ondt.
Mäster Skarp såg på henne och log. Det var den gamle gårdshundens blick, när han ser en råtta drunkna i dammen framför sin koja.
— Hå, hå, min vackra dufva — svarade han, skrattande — kanske du tror, att jag går i kolt och icke sett maken till broken förr en gång.
Han lade, medan han talade, kappan öfver hennes skuldror, satte filthatten på hennes hufvud och, förmanande henne vid lifsstraff att iakttaga fullkomlig tystnad, hvad än skulle hända, förde han henne ut i korridoren.
Grefven skyndade före dem.
Han var, som nämndt, klädd såsom stadsvakt och i halfdunklet var detta en ypperlig passer-sedel. De fingo också ostörde lemna korridoren och hade äfven trapporna bakom sig samt skulle just vika af öfver fängelsegården, då en af borgarvakten, som hade sitt vaktställe midt emot stadsvakten, stälde sig i deras väg. Grefven sade fältrop och lösen, men mannen var drucken och tycktes söka tvist.
— När stod det skrifvet i plakatet — skrek han mot dem — att en stadsvakt icke först skall göra honnören för borgarvakten?
Det var ett gammalt tvisteämne, som han syftade på med denna fråga. Mellan de båda hedervärda korporationerna hade nämligen otaliga trätor och slagsmål haft denna tvist om honnören att tacka för sitt upphof. Grefven var emellertid okunnig om denna, de båda vakternas, cause celèbre, och han glömde sig dess utom ända derhän, att han, i stället för svar, gaf borgarvakten en mindre vänlig spark, samt hotade honom med värjan, om han inte fort packade sig undan. Men karlen var hvarken feg eller tillräckligt drucken, för att icke fästa sig vid skymfen.