— Hej, så'n karl! — skrek han och drog sjelf värjan. — Han vill se hur handskmakaren i Arboga sydde förskinn åt stora tjuren!
— Der har du då till både kaskett och förskinn — sade grefven och gaf honom ett kraftigt slag på handen, så att han släppte värjan. Mäster Skarp fattade samtidigt Elsa om lifvet och sökte tränga sig mellan soldaten och porten.
Men hastiga steg hördes nu från korridoren.
— Seså, kamrat — sade grefven, som insåg det farliga i sitt läge, och klappade soldaten på axeln — släpp oss fram vår väg. Du kan sedan få göra oss sällskap dit öfver på “Spruckna pipan”, och när du funnit åter din plit, skola vi tömma ett stop eller par för honnören.
Knekten syntes icke obenägen för denna uppgörelse.
Men under försöken att komma förbi de stridande hade Elsa mist hatten. Hennes bleka anlete och långa hår öfverensstämde för litet med ryttarkappan, för att icke någre andre borgarsoldater skulle, tack vare det starka ljusskenet från fönsterna i öfra våningen, fästa sig dervid.
— Rasande vacker fogel! — ropade en af dem, med ett grin. — Den vill jag dansa med.
— Seså, ur vägen! — skrek grefven emot dem allt mer otålig.
— Hå, så'n ettervigg! — Nehej, stopp vackert! De stälde sig i rad framför honom.
— Så ska' jag stoppa Er, för fan i våld! — skrek han och sökte att med några kraftiga hugg komma förbi dem. Men det var icke första gången som de varit med i dylik excess. Borgarne gingo den tiden på stadens fäktskola lika flitigt som någon adlig junker, och icke nog dermed, de anfallne fingo dess utom förstärkning uti en kortväxt borgare, som i samma ögonblick klef in genom porten med bardisanen på axeln.