När denne såg hvarom fråga var, stälde han sig genast på sina anfallne kamraters sida. Det skulle också troligen icke dröjt länge, innan grefven, oaktadt sin skicklighet som fäktare, lidit ett fullständigt nederlag, allra helst som fångvaktaren passat på tillfället och smugit sig undan, innan det vardt fullt allvar af. Men nu skyndade äfven någre af stadsvakten till stridsfältet hvilka, då de i Schlangenfeld trodde sig igenkänna en af sina egna kamrater, genast stälde sig på hans sida.
Striden vardt derför snart i full gäng och gården genljöd af vilda rop och svordomar. Båda sidorna fingo efter hand förstärkningar. I trapporna, på gården, öfver allt, der det fans så stort utrymme, att två män kunde fatta tag i hvarandra, kämpades. Det var som om två fiendtliga element plötsligt lössläppts ur sina förvaringsrum, för att förinta hvarandra.
Båda partierna tycktes hafva samma sträfvan, nämligen att drifva sina motståndare till baka i deras vaktstuga. Men då de voro jemnstarka, vardt detta en lika stor omöjlighet för dem, som det är för tvänne lika tunga personer att väga upp hvarandre.
Från bardisanerna öfvergick man derför snart till de långe ryttarepistolerna, och det ena skottet efter det andra smattrade och gaf skrällande ekon från de tysta gränderna utan för.
Bullret trängde äfven upp till de tvistande kommissarierna, och borgmästaren grep sitt spanska rör, för att tillhålla vakterna der nere, att uppföra sig tystare. När han öppnade dörren till korridoren, vardt han emellertid icke litet förvånad öfver att finna denna upplyst af flammande fackelsken, och att se bardisansspetsarne höja och sänka sig öfver trappräcket. Men han var van vid dylika lekar och, snarare rullande än klifvande, skyndade han ned för den branta trätrappan och ut på gården, slående omkring sig med sin långe rörkäpp åt alla sidor.
— Der har du för den slängen, Jonas Värme, — skrek han, pustande, — och der har du till hemkomstöl Joachim Bryggare! Nå hvad är detta för excess och satans buller? — ropade han, då han ändtligen utkom på gården och i den tjocka borgaren med bardisanen igenkände sin gamle vän och frände, mäster Fibiger, bagaren.
— Åh det är endast stadsvaktens fel, — svarade denne drygt. — Och vi tänkte också fråga vördig borgmästaren om icke det är rätt och billigt att stadsvakten först gör honnören, såsom det står i kungens plakat?
— Visst så, visst så! — sade Trotsenfeld, ännu pustande efter andedrägten. — I tredje paragrafen står det, att derest båda vakterna mötas, stadsvakten först skall göra honnören.
— Ja visst! ja visst! Det ha vi också sagt! — ropade ett tjog röster, — men detta sätta de sig öfver, förstås.
— Nå nå, nå nå, go' vänner, — varnade borgmästaren. — De trilskne skola få sin förmaning, allt efter skadan, som uppkom af deras elakhet — ja, de skola för böfveln få rida på trähästen — och det så att det smakar — men hvem började leken? — den der någon viglar upp till ondt, honom skall dubbelt straff varda tillmätet, heter det.