Man letade bland stadsvakten, men det var uppenbart att de ännu höllo den skyldige gömd mellan sig, för att få straffet mildradt.
När man slutat att leta, vände sig mäster Tistel, hvilken, som kändt, hörde till stadsvakten, till borgmästaren och sade med ett knipslugt leende:
— Nu var det så, att två af oss och en af borgarvakten möttes här nere, och det gör väl ingen hel vakt, som det står i plakatet.
— Två på ena och en på andra sidan, — upprepade borgmästaren, slagen af denna anmärkning. — Nej, då blir för böfveln ingen honnör vid vakt.
— Men, Ers högloflighet, — inföll en af borgarne, — det som gäller såsom honnör för hela vakten skall väl gälla äfven för delarne. Hur månge skulle annars vara borta i höga magistraten, för att inte denna skulle få sin fulla honnör.
— Annan sak karl, annan sak, — sade borgmästaren, och förde käppknotan till näsan, med högvigtig min, — annan sak, säger jag. Vid rätten har hvar och en lika anspråk på vördnad, som heta rätten. Jag till exempel, — här blåste han upp sig alldeles otroligt, — har samma anspråk på honnören, som rätten sjelf, förstå'n I det go' vänner?
— Och om Ers högloflighet alltså skulle möta tvänne af kämnersrätten, — inföll nu mäster Fibiger, — skulle väl icke de ha honnören, kan tänka?
— Nej, för pocker i våld, vän Fibiger, — här skrattade han, så att mungiporna nådde öronen, — och tacka dem också böfveln för det.
— Och inte finge heller Ers högloflighet försaka rangen efter nådiga förordningen om rangen?
— Nej, för visso ej! Ganska rätt! Ja, du är en god borgare, vän Fibiger och jag kunde också aldrig tro annat än att du skulle ha rätten på din sida. Men I, Era lymlar af stadsvakten. Er skall jag vackert lära mores.