Den vördige magistratspersonen var så fördjupad i beundran öfver sitt rättvisa utslag, att han icke märkte huru tvänne af borgarne kommo framsläpande en qvinna från den i mörker liggande delen af gårdsplanen, förr än de stodo alldeles framför honom.
Han ropade högt till af förskräckelse. Der stod ju, på knapt två armslängders afstånd från honom den farliga trollpackan, lifslefvande.
Han darrade betydligt på målet, när han ropade efter mäster Skarp att komma ut.
Denne framträdde strax med hatten i hand, ödmjukt bugande sig för sin höge förman. Han kunde dock ingenting upplysa, rörande denna mörka sak, sade han, ty att dörren hela tiden varit stängd till Elsas rum, derpå kunde han aflägga den heligaste ed. Nyss på stunden hade han sjelf sett henne derinne.
Icke mindre förvåning uppstod, då vid uppräkningen ingen af stadsvakten saknades. Det vardt derför omöjligt att få reda på den som börjat excessen. De ende, som trodde sig känna igen honom, voro Jonas Värme och mäster Skarp, men hur de mönstrade den ene efter den andre af stadsvakterne, kunde de icke finna skymt till likhet mellan honom och någon af dem.
När de slutat, vände sig mäster Skarp till borgmästaren och hviskade åt honom sakta i örat:
— Tro mig, Ers högloflighet, han var ingen annan än den onde sjelf. När jag der borta såg på honom bakom Jonas Värmes rygg, syntes alldeles tydligt, hur en lång svans stack fram under kappan på honom —
Och härvid blef det. De båda vakterna ansågo sig hafva varit utsatta för satans frestelse och skylde hela excessen derpå, hvilket helt säkert icke vardt dem till men, och i kammaren en trappa upp gaf händelsen senare på qvällen, anledning till mycken deliberation. Den frågan lärer verkligen på fullt allvar framkastats af magister Leufstadius, huruvida det vore möjligt för den onde, att på en gång föreställa tre personer. Magister Olaus deremot dref den satsen, att den lede endast hade förmågan att framtrolla en occulis qvantitatis. Deraf hade det händt, att Jonas Värme tyckte sig samtidigt se honom i tre riktningar, fast han i verkligheten endast fans i en.
På detta sätt fick ju saken en ganska “naturlig” förklaring, tyckte de fleste, om än andre, och deribland Hjärne, snarare ville skylla både synvillan och excessen på den “gyllene smörja”, hvarom grefven talat och som mer än en gång förut fuskat den lede i handtverket.