Det var tidigt på vintermorgonen. Uppe på berget glittrade de första solstrålarne mot isiga klippväggar, och de gråa töcken, som natten lägrat öfver staden nedan för, skingrade sig, rodnande, i brustna flockar.
I Lars Skeppares stuga var det ännu skumt. Några rykande eldbränder lågo på spiselhällen och kastade ett flämtande återsken mot det isiga fönstret. De gåfvo till känna att mor Greta, trogen sin vana, varit uppe med solen. Hon var ock i full sysselsättning vid sin spinnrock.
— Tid läker sorg, och arbetet är hans örtkrämare, — brakade hon säga, när någon af grannarne beklagade henne — ja, och sorg blir aldrig så tung, när man går, som då man sitter stilla. — Och härefter handlade hon.
På bänken vid fönstret satt Lars, sysselsatt med att klippa sitt långa hakskägg, och på en pall bredvid Anders Barberare. Denne bar sin arm i band och hans hufvud var omlindadt med en svart duk, allt minnen efter slagsmålet, när Elsa fängslades.
— Det var vänligt af dig Anders, att icke glömma oss gamle i vår stora sorg, — sade mor Greta och såg opp. — Här icke så jäft nu mera, ska' du tro, sedan solskenet fallit öfver på grannens stuga.
— Så I talen mor! — svarade Anders förebrående.
Mor Greta suckade djupt och lät händerna falla till sidan.
— Ja ja! min stackars Elsa, med henne är det förbi.
— Säger jag inte att du skulle trösta dig, qvinna — inföll nu Lars Skeppare vresigt, — all ting vet du har en återvändo, och hvad rätt är kommer alltid till heders.
— Så hoppas jag ock till Gud! — sade mor Greta. — Dagligen ber jag att satan måtte lägga korset uppå efter ens krafter, och icke fresta en öfver förmågan.