— Talar om Gud och satan gör du hela långa dagen mor, — återtog Lars — varit bättre om du sagt, när de höge herrarne frågade dig der uppe, att ringen låg i strömmen eller att du aldrig sett honom.
Hon sände en lång blick mot honom. Men han tystnade icke mera för detta, fordom betydelsefulla svar. Det vår något mellan dem, tyckte också Anders, som icke mer var lika mot hvad det förr varit.
— Du vågade icke, kan tänka, — fortsatte gubben gäckande — för judomens rädslo och de otidige nitälskandenes skull?
— Menniskor kan du bedraga, men icke Gud, ty han ser till hjertat.
Lars svarade med en ömkande axelryckning och fattade åter den bortlagda saxen.
— Felet var mitt, mor — inföll nu Anders. — Hade icke jag låtit Elsa springa sin väg den der qvällen då hon togs, vore nog nu mycket annanledes.
Mor Greta skakade misstroget på hufvudet, när hon svarade:
— Och du tror att du ensam kunnat afvärja trolldomen. Nej, barn, när satan ville hennes ofärd och hon icke mer var förtjent af Herrens bistånd, kunde det icke gå på annat sätt. Jag ville gerna ge mitt eget hjerta, för att åter ha' henne här, men när jag vill bedja för henne, är det som någon skulle hviska mig i örat: Du vet icke för hvem du beder! Hon som du hafver kär är en evigt förtappad!
— Ta, ta, ta! Vackert torde slikt tal hjelpa — inföll Lars. — Nej mäster Hircinius, slottsfogden, och mannen här midt öfver med röda rocken, ha' nog hårdare fingrar än så. Läsa inte presterna både morgon och afton i vakstugorna och dock, när ser man trons eller bönens kraftiga hjelp.
— Herre Jesus! — utropade mor Greta häftigt uppsprittande. — Det var ju i dag, som de två andra skulle brännas.