Anders jakade.
— Vet du Anders om de bekände till sist? — frågade hon tyst.
— Åh, det var en fast ynklig syn, ska' I tro. Bägge nekade enständigt till synden.
— Så du anfäktar dig mor! — inföll Lars vresigt. — Varit mer att undra på, om de varit rika och förnäma.
— Den ena — återtog Anders — syntes fuller andäktig, med läsande och sjungande, knäböjande och händernas upplyftande, men Malin Matsdotter deremot skrek argt åt magister Olaus att han skulle lemna henne i fred, samt tackade derefter mäster Hvittlock och lät honom jernslå sig till händer och fötter, utan att göra något det minsta motstånd.
— Gud vare då deras arma själar nådig, — sade mor Greta andäktigt.
— Var hennes lättfärdiga dotter tillstädes? — frågade Lars.
— Ja, far! Hon stod strax nedan för, men modern ville icke taga hennes hand! Ja hon fälde icke ens en tår, ska' I tro, utan ropade i stället, att det var dottern, som mördat henne — och många tyckte att detta var en onaturlig frimodighet.
Denna beskrifning tycktes öfva en sällsam inverkan på mor Greta. När Anders slutat stirrade hon en lång stund framför sig utåt rummet, utan att yttra någonting. Under denna tystnad öppnades dörren och Fingerlisa steg in. Hon stannade nigande på tröskeln.
— Stig fram Lisa och var inte rädd för oss, — sade mor Greta vänligt. — Hvar och en vittnar efter sitt eget samvete, kan tänka!