— Tack mor för det ordet, — svarade Fingerlisa och förde förklädessnibben till ögonen — men inte ska' I tro, att jag ville Elsa något ondt.
— Det har ingen heller sagt om dig, Lisa, men stig fram nu och stå ej längre som en tiggare vid dörren.
— Nej se på unge mästarn, — utropade Fingerlisa och närmade sig Anders inställsamt. — Honom såg jag icke strax. Jo jo stackare, så han nu ser ut. Men Elsa var icke jänta att vänta på, kan tänka. Hon borde dock skämmas, för att ha' narrat en karl på sådant sätt.
— Säg ingenting ondt om henne Lisa — sade Anders allvarligt och reste sig upp. — Hon har ingenting lofvat mig, så mycket du vet.
— Nej detta är väl ock förtal då, kan jag tro, — svarade Fingerlisa undfallande — liksom talet om henne och tyske grefven.
— Akta dig, om du ljuger Lisa — skrek gubben, hvilken hit tills sutit tyst. — Du ljög för rätten der uppe och derom ha vi ock en sak otalad!
— Åh kors! Om jag ljuger, då taladen I väl sanning der uppe, — svarade Fingerlisa med en knyck på nacken — men, far, ej skola vi rifva upp gammalt nu. Jag ville blott fråga, om I hört alt den onde varit nära att föra Elsa ur fängelset?
Alla tre stirrade förvånade på Fingerlisa.
— Om jag mötte dig, flicka något aflägset, — sade Lars i det han reste sig, — vete väl vår Herre hvem som bättrade mig.
— I skolen ej tänka så ondt om mig fader Lars, — återtog Fingerlisa vänligt. — Jag kunde ja inte göra annat, än hvad samvetet bjöd, ska' I veta. Hvad Elsas sak i dag vidkommer, är den nog sann, ty mäster Skarp kom nyss från stadshuset och berättade den. Strax han somnat på qvällen hade han vaknat, och sett i månskenet en gammal man stående framför sängen med hvita kläder och långt, grått skägg samt med en liten dufva på hufvudet. “Gack ner”, hade mannen sagt i sträng ton, “och se efter dina fångar.” När mäster Skarp tvekade, ty det var långt lidet på qvällen, hade mannen tvänne gånger sagt “du skall! du skall!” samt tillagt, att eljes finge hans kongliga majestät ingen lycka under året med det han företog sig till vatten och land. — Mäster Skarp lydde derför, och då han kom ned i fängelset, fann han Elsa i svår anfäktelse. Den onde hade släpat henne ända ut på gården och hetsat ena vakten på den andra, så att blod flöt och en hisklig excess var å färde. Och hade ej magister Olaus varit i en kammare ofvanför, påstod han, skulle ingen kunnat veta hur det gått, ty på den sista bönedagen, så hade den hvite mannen sagt, hade endast fem syndare omvändt sig, hvadan satans makt var i farligt tilltagande. Magister Olaus rådde dock till sluts på den elake, som också måste släppa Elsa, när hon var alldeles framme i porten.