— Hvarför ha'n I så brådtom mor? — frågade den som öppnade bommen. — Det är mörkt efter vägen som i en hornlykta, ska' jag säga, och rätt som det är liggen I der och hicken i något dike.
Mor Greta skakade sorgset på hufvudet — Det var långt, som hon hade att vandra, — sade hon, ty Skåne låg nog längre bort från Stockholm än Östergyll'n.
Knektarne sågo förvånade ut och började skratta. Hon var nog icke riktigt slug hviskade de sins emellan.
— Skolen I så långväga mor, — ropade en af dem efter henne, — borden I inte glömt qvasten och smörjhornet hemma. Utan dem lären I inte ta' Er stor väg.
Men hon låtsade inte höra deras skratt, utan skyndade med raska steg utför backen. —
När Lars vaknade följande morgon, vardt han icke litet förvånad, då han icke fann sin hustru redan i arbete. Hans förvåning stegrades naturligtvis ännu mer, då hon hvarken den dagen eller den följande lät höra af sig.
Han kunde aldrig riktigt sätta sig in i den föreställningen, att hon försvunnit på naturligt sätt, och — hvad, ingen kunde hafva trott om honom — han sörjde henne djupt. Men det märktes också mer än väl, då hon var borta, hvad hon varit i hemmet. Golfvet låg der icke mer så bländande hvitt, under det friska granristäcket, som när hon fejade det. Den stora kopparkitteln blänkte icke mer så ståtligt i skenet från spiselbrasan. Sotig och med sönderbrutet skaft låg han vräkt i en vrå, fyld med sopor.
Lars sjelf undergick en märkbar förvandling. För hvarje dag vardt han allt snäsigare mot dem, som kommo i beröring med honom, och han jagade slutligen genom sitt vresiga lynne på flygten alla sina gamle vänner. Sedan kom en tid, då han icke mer lemnade sin stuga, för att icke behöfva möta någon eller tala vid någon. — Fisket, — brukade han säga, — lönade sig icke mer. Mångelskorna vilja icke betala mer än tredjedelen af hvad fisken är värd. Dess utom hade han mist flere nät och båten hade fått en läcka, som han nog aldrig skulle få tid att laga.
Den ende, som oftare besökte honom, var Anders Barberare. Långt ifrån att vara välkomnare än någon annan, fick emellertid äfven denne tåla mer än ett utbrott af gubbens dåliga lynne. Men kära minnen hviskade förmodligen i ynglingens öra och förtogo stundens obehag; och det torde hafva varit ovisst om, hur långt gubbens gnat skulle hafva sträckt sig, för att icke Anders skulle hafva känt trefnad i den låga stugan vid Hornsgatan.
En qväll frågade Anders: