— Har då far aldrig fått veta, hvart mor tog vägen?
— Gick nog ner sig i förargelsen! — svarade gubben trumpet. — Kunde aldrig tåla ett förståndigt ord den menniskan!
— Mor Greta var dock en präktig hustru åt Er, far.
— Ja, men andligen högfärdig var hon, och rakt emot Guds ord vitnade hon — derför råkade hon också till slut ut för den ondes klor.
— Men säg då far, — återtog Anders, efter en stund, i hviskande ton, — hur kunnen I tro att det gått så illa med mor? Intet enda af vitnena har ju sagt vid rätten, att det sett henne i Blåkulla?
— Tror du då inte, pojke, att han, som har makten der, kan hålla någon undan för sig. Alla som sjelfmant gifva sig i hans våld, sade magister Sparrman i sista böneottan, varda för evig tid förtappade, deras spår äro det torra löfvets i stormen och de bindas vid afgrundens nedersta bål med en kedja, som aldrig brister. Der skola de sedan stå på yttersta domens dag bakom ett svart töcken, hvilket skall skilja dem från allt, som de haft kärt här i jordelifvet.
Gubbens röst blef vekare, medan han talade. Anders tyckte sig till och med märka något likt en tår i hans matta ögon. Men plötsligt rigtades de mot Anders. Han strök afvigsidan af sin skrumpna handlofve öfver ansigtet, i det han sade:
— Ty inte var hon alltid Guds barn, skall du tro. Nej rifvandes nordan var hon. — Här sökte han skratta. — Fast icke ville jag derför önska henne ett sådant slut. — Men förbannad vare den stund, då jag lät flickan trolla ut sig i prål och glitter. Det lyste förstås i folks ögon. Det var Gretas påhitt. Hon ville förstås göra Elsa till en förnäm dam, och se'n vet man hur det gick.
Gubben och Anders fortsatte att tala om åtskilligt, som både magister Olaus, tyske grefven och slottsfogden skulle ansett för både syndigt och i hög grad straffvärdt, och ingendera af desse hedervärde personer skulle troligen önskat råka vare sig gubben eller Anders Barberare, på något ensligt ställe, sedan mörkret inträdt.