Elsas flykt utgjorde under flere dagar det enda samtalsämnet i staden. För att hindra ett nytt uppträde af dylik art, flyttades hon till den djupast liggande cellen, der hon fick till sällskap en annan trollpacka. Denna, Galna Brita kallad, hade redan bekänt, hvarför hennes sällskap ansågs af rätten såsom ett kraftigt medel mot den andres konster. Dess utom besöktes Elsa hvarje dag af magister Olaus, som enträget förmanade henne till ånger och bättring.
Det var sent på qvällen. Snön hade upphört att rasa ned från taket, och dropparne samlade sig utan för fönstergallret i långa, glänsande kristaller. Elsa satt uppkrupen i den låga fönstersmygen, med sin blick tankfullt fäst mot de röda skyarne i fjerran.
En sparf flög upp från fönsterbrädet.
— Ack, om jag finge flyga långt, långt bort! — sade hon suckande, och följde honom med blicken öfver hustaken.
— Hvem talar min fina fröken vid så här dags? — frågade en hes qvinnoröst, ur mörkret bakom henne.
— Åh, det var endast en liten sparf, — svarade Elsa. — Hvem skulle det väl annars vara?
Hon lemnade gluggen och satte sig på sin bädd.
— Akta dig blott att icke mäster Skarp hör det, — återtog rösten. — När jag var uppe för rätten, sade de att jag kunde trolla råttor på folk, derför att den röde kniphanen der ute hade hört, när jag svor öfver råttorna, som pepo der borta i hålet.
— Åh ja, mycket behöfs ej för att tagas för en trollpacka!
— Så hade jag också en nypa malt innanför tröjan, förstås, och detta var, kan tänka, riktigt märkvärdigt för de höge herrarne. Men då sade jag: — Era högborenheter, sa' jag, man min, Mårten Bryggare, som kanske Era högborenheter känna, se'n trasslet och laperi't med höglofliga kommersekollegium, då den stackar'n fick vatten och bröd, för det han inte ville arbeta åt K. M:t och kronan för'n han fått betalning för sitt ärliga arbete — han, sa' jag, skickade mig till sta'n att köpa maltet; — men då kom den der röde och drog ut mig, förstås, menande tro på, att jag hade kjortelsäck och borde haft maltet i den. — Hu, så kallt det är i qväll!