— Hvarför bekänden I — frågade Elsa — då I icke tron på trolldomen?
— Hvad skulle väl en syndig menniska göra, som visste sig stundeligen vara utsatt för satans anfäktelser; också hotade de mig i alla fall att jag skulle bli hissad som gamla Annika, hon, som sade till folket der ute vid tullen, att hon var oskyldig.
— Det var hon också — och hennes anklagare komma nog en dag att lida.
— Oskyldig? — upprepade rösten med ett hest skratt, — oskyldig kan ingen gå från den ondes snärjande garn. Nej, än kommer han som en fin kavaljer, än som ett litet vackert flickebarn, så likt ens eget kära barn, som det växer gräs öfver, der ute på kyrkogården — ack, och russin och marcipan har den lille i näfven och små silfverbjellror i håret — och så följer man med det i tankarne och ett, tu, tre är man med på gästabudet och der får man äta så riklig mat och skrifva sitt namn i en stor vacker grön bok med sidor af fint, hvitt hvetebröd.
— Det der hafven I bara drömt mor. Den lede kan hvarken föra er eller mig mot vår vilje.
— Som han inte skulle flux passa på, när man känner sig missbelåten med någon. Jo jo men! Då piskar han oss med sin ormfläta, och när han slår med henne mellan en sjelf och den man älskar, då blir kärlek hat, och tacksamhet hjerteqval.
— Så mycket jag vet, inte har jag sett honom, — sade Elsa bestämdt, — och inte få de mig att säga det heller, om de än svälta mig som en hund.
— Osvuret är bäst, min vackra flicka, och ljuger du, lär han nog ta' skadan igen på bröllopsnatten. — Jo jo, min sockergås! — fortfor rösten skrattande, då Elsa icke svarade på denna hemska anspelning, — det blir nog kusligt att vänta på sådan främmande i enrum.
Deras samtal afbröts nu för en stund genom häftiga skrik och buller utan för i korridoren. Det var några stackars fångar, som utstodo spöstraff, derför att de uppfört sig otillständigt inför rätten. När det åter vardt tyst, och det aflägsna skrålet från borgarvaktens aftongille var det enda ljud som nådde till fängelset från den yttre verlden, återtog Galna Brita:
— De ville narra mig der uppe att säga hur den lede såg ut, när han tog mig första gången, men det vardt ingenting af med det talet, sa' han som bet tungan af sig.