Det var mäster Skarp, som inträdde med blindlyktan i handen.

— Nå, skynda dig trollpacka, — skrek han argsint från dörren åt Elsa, — tror du att en hederlig karl vill frysa ihjäl för din skull, i ett sådant här råtthål!

Han gaf henne en våldsam spark, som kom henne att tumla ett långt stycke ut i korridoren. Derefter fattade han henne i kjorteln och drog henne med sig upp för trappan.

De stannade i öfre korridoren framför en låg trädörr. När hon öppnades, såg Elsa framför sig ett höghvälfdt rum, med hvitrappade väggar, svagt upplyst af en från taket nedhängande trearmad ljuskrona af messing.

En man gick fram och åter på golfvet, med sänkt hufvud och tankfull uppsyn. Mannen var magister Olaus.

XVI.

Han stannade, när Elsa inträdde, och såg henne skarpt i ögonen.

— Du satans brud, — utropade han, — du kött af hans kött och ben af hans ben, frukta och bed för din tid är när!

— Är jag säker på den evige Gudens barmhertighet, Ers ärevördighet? — frågade hon ödmjukt, — om jag påtager mig den svåra synd, för hvilken jag hålles fängslad.

— Gud är blott en sanningens gud — svarade han förvånad — och liksom han jagar lögnen med dess stackota fötter ur ditt hjerta, gjuter han äfven dit in sin salighets nektar, på dem, som ångra och bedja.