— Herre Gud! — svarade Elsa, suckande — hvad detta är en svår kamp!
— Satan, dig besvär jag, — återtog magister Olaus, när han märkte hennes tvekan, och räckte fram händerna mot henne. — Vik hädan ur detta barns själ, i Hans heliga namn, som oss förlossat hafver!
— Nej, jag kan det ej. — Jag har intet att bekänna...
Hon kastade sig ned och omfamnade hans knän.
— Hur skall jag kunna påtaga mig det, jag icke vet mig hafva eftertrådt! Hvad jag sett, har mera varit som en rök eller dimma! Gode fader styrk mig och led mig till det rätt är!
— Så må du försmäkta i den eviga dödens pina, — röt magister Olaus och stötte henne ifrån sig. Han hade redan trott sig vara segrare och såg sig nu på nytt sviken.
Hon svarade ingenting på hans härda tillmälen, utan sänkte ödmjukt sitt hufvud och tycktes tåligt vänta slutet på hans straffpredikan.
— Säg barn, vill du dö i din svåra synd? — frågade han slutligen, efter en stunds tystnad, med något vekare stämma. — Vill du säga evigt farväl åt mor och far, och åt alla dem du älskar? Vill du icke en gång lisa deras hjertan genom sanningens hugsvalelse gifva dem råd, hur de skola undvika satans illistiga frestelser? Du ser ju hur allt skälfver af rädsla för den ledes fasansfulla raseri, hur vi, Guds män, dagligen och stundeligen anropa vår Herres hjelp under bön och tårar... Och du är så hjertlös? Du unnar ingen den salighet, du sjelf går miste om?
— Säg dem! — svarade Elsa, med fast stämma, — säg dem, gode magister Olaus, att jag dör oskyldigt! Detta svär jag vid den heliga nattvarden, som jag vill begå i min siste lifstimme.
— Det heliga sakramentet, — utropade magister Olaus förskräckt och ryggade till baka — det kommer dig ej vid!