Hon stirrade ett ögonblick förfärad på honom. Derefter sade hon lugnt, med sällsamt tonfall i rösten:
— Må då Gud förlåta Er, Ers ärevördighet!
Magister Olaus insåg att all hans öfvertalning båtade till ingenting och, efter att hafva kastat en ömkansfull blick på henne, lemnade han rummet. Han hade emellertid icke tagit många steg i korridoren utan för, då ett vildt, skärande skri ljöd bakom honom. Han vände skyndsamt om och öppnade dörren. Der inne, midt på golfvet låg Elsa och vred sig åter och fram, ett rof, som det tycktes, för den högsta förtviflan.
— Nådige herre! — skrek hon mot honom, — gif mig förlåtelse!
— Om du bekänner och ångrar dig, skall mycket varda dig förlåtet!
— Ja ja, jag vill bekänna, men säg mig blott, hvad jag skall säga?
Det låg så mycken barnslig oskuld i denna fråga, att endast en af trosnitet så förblindad man, som magister Olaus, skulle kunnat hålla sig fri från hjertats “anfäktelse”. Men han tycktes finna en inre tillfredsställelse i hennes qval, hvilka han af fullaste öfvertygelse ansåg vara bevis för att djefvulens makt nu var på tillbakatåg.
— Du känner då mannen, som här om dagen ville föra dig hädan? — frågade han, efter att en stund hafva betraktat henne.
— Ja, det gör jag, — svarade hon. Det var den samme, som gaf mig den vackre ringen, och var det icke tyske grefven, så bor han dock i tyske grefvens hus?
Hon höll för ögonen liksom de vägrat att göra sin tjenst. Derpå strök hon med en häftig åtbörd sitt tofviga hår ur ansigtet, och fäste sina stirrande ögon på honom. I ögonblicket derpå började hon att skratta. En hvit fradga bildade sig kring hennes läppar och hon knäppte krampaktigt med fingrarne.