— Hu, hu! — sade hon och skrattade, — hvad de sprungo och hoppade lustigt — stora och små, gula och grå, ha, ha, nej se, nu äro de der igen! Akta Er: De bitas i qväll, om I ej är en snäll. När hvar ta'r sin, blir den lede min.
Hon föll baklänges till golfvet med ett svagt anskri.
Magister Olaus hade uppmärksamt följt alla hennes rörelser. Det syntes tydligt, att det icke var första gången som han var vitne till ett dylikt uppträde.
— Den onde anden har gjort henne till fullkomlig slaf under sitt välde, — mumlade han för sig sjelf, — och det föreligger tydligen detta sällsynta fall af förtappelse, hvarom Marcus talar i sitt 9 kap., när han nämner månadsraseri.
Enligt hans åsigt lånade alltså satan Elsas skepnad, för att visa sig i all sin styggelse. Intet annat än ifriga böner kunde hjelpa deremot. Han inkallade mäster Skarp, för att denne skulle höra den besvärjelse, han hade i sinnet.
— Gif noga akt på hvad jag säger, att du må kunna vitna — sade han, då denne steg öfver tröskeln, och förde facklan, som denne bar i handen, öfver Elsas anlete. — Men hör på samma gång noga efter om något buller spörjes under jorden.
Mäster Skarp svarade med ett hemlighetsfullt grin, som skulle betyda att han mycket väl förstod hvarom fråga var.
— Kunde nog tro, att det skulle gå i qväll, — sade han, — när det börjar spöka och väsnas hos dem, blir man dem snart qvitt. Och väl är så, Ers ärevördighet; ty när man är gammal och bräcklig som jag, kostar det på ska' jag säga, att vistas der nere hos dem i kölden.
Magister Olaus gaf icke akt på hans ord. Han hade tagit handboken ur fickan och började nu att högtidligt och samvetsgrant uppläsa sin långa besvärjelse.
Det syntes till en början, som hans metod onekligen skulle vara i viss mån undergörande, ty han hade icke hunnit sluta sin första bön, då Elsa redan började andas lugnare. Hennes kinder färgades af lifligare rodnad, hennes läppar rörde sig, som hade hon velat tala, fast intet ljud kom öfver dem.