— Det är uppenbart, — hviskade magister Olaus, — att hon rådgör sig med satan och ber om hans bistånd. Endast en ond ande kan pressa en menniska så hårdt.
Han började åter att läsa och förmana och hans böner vordo allt ifrigare.
Då varseblef han plötsligt, vid en häftig rörelse som Elsa gjorde, något blankt skimra till mellan hennes händer. Han böjde sig ned, för att efterse hvad det var och upptäckte en liten tunn silfverplåt af oregelbunden form, som var fastsatt vid en snodd om hennes hals. — Var detta en ny arg list af satan, ärnad att i sista stund bedraga honom?
— Ser du hvad det är som blänker, Holger? — frågade han hviskande, och pekade på korset.
— Ja, Ers ärevördighet! Visst ser jag det otyget. Men för Guds skull rör det ej. Det är nog bara en näfverlapp, som hon doppat i bockblod på sista Blåkullafärden.
— Men tycker du ej att något står skrifvet på'n?
— Tror så med Ers ärevördighet, men det är nog bortblåst vid dager.
— Se efter du, jag har svaga ögon!
— Nej Ers ärevördighet! jag kan, fan förgylle mig, inte läsa en rad, hvarken tryckt eller skrifvet.
Äfven magister Olaus syntes den gången vara föga läskunnig.