Virgo.
Skal iagh så lijtet wyrda migh,
At iagh bleffwe en sådan gunstigh,
Som står slarffwot til hand och foot,
Ney, packa tigh pocker emoot
Tu har wist speelat Panckerut,
Fnaska tigh strax på dören vth,
Eliest skal tu fast taghas,
Med Eldgafflen hädan jajas.
Then min Kärleek begära wil,
Skal wara rijk Munseur ther til…
Jagh til Fawour thenna här korg,
Ther i kan tu läggia tin sorg,
Bind honom strax vppå tin rygg,
Wandra ther med och war nu trygg…
Circ.
Skamligh fixeras iagh forvist
Aff then som iagh trodde vthan list,
När iagh til hen skencker baar,
Ingen kärare än iagh tå war.
Therföre yngling Exempel tagh,
Troo intet Jnngfruns goda behagh,
I dagh haffwer hon lurat migh,
I morgon kan thet hända tigh,
Äst tu rijk hon wäl tigh lijder,
Bughar, nijger, alla tijder…
Men om Hiulet löper omkring,
Hon tigh tå känner ingen ting.
Jungfruns kärleek kan snarligh fås,
Men såsom wädret han forgås,
Troo frijt Jungfruns taal thet är snält,
Mongen yngling är ther med fält.
Såsom Törne Rooser hölier,
Altså Jungfrun hiertat dölier.
Jungfruns sinne är ostadigt så,
At hon gärna wil älska twå…
Efter denna katastrof, hvars tragikomiska effekt yterligare förhöjes genom Pediseqva's glåpord emot Circejus, återstår för denne icke mera någon tröst eller något hopp. Nu ändtligen, ehuru för sent, erkänner han det sedligt verksamma lifvets sanna värde. Och ett föremål för menniskornas bespottelse samt förskjuten af alla, klagar han bittert öfver att dåraktigt hafva följt Negligetias råd, men tillskrifver dock sin ohjelpliga ofärd i främsta rummet sig sjelf. (Act. VII. Sc. III.) Genom viljans sjelfbestämning samt genom att tillräkna sig den derur härsprungna handlingens följder, framstår Circejus såsom en dramatisk karakter. Såsom individ går han det sjelfförvålladt elände till mötes: men på sin jordiska lyckas ruiner erkänner han de ovanskliga sedliga makternas himmelska rätt.
Virgo, denna "fijn Damme", hvars dygder och behag Circejus med varma färger afmålar, underlåter heller icke sjelf att beprisa sin tukt och ärbarhet. Hon går och gäller för ett bildadt fruntimmer. Äfven på den klassiska lärdomens fält visar hon sig bevandrad. Men snart röjes dock hvars andas barn hon i sjelfva verket är, ehuru den förblindade Circejus först sent kom till denna erfarenhet. Nu öppnas ändtligen hans ögon, och han fann sin dyrkade Virgo vara en ytterligt flärdfull varelse, utan hjerta, utan kärlek, utan trohet. Då skyr han icke att framställa denna från all sann qvinlighet emanciperade menniska såsom en typ af hela könet. Något sådant synas åtminstone hans reflexioner antyda. Eller kanske gällde desamma endast denna Virgo ooh hennes gelikar.
Uti de gamla mysterierna och moraliteterna är icke sällan en bondekomedi, utan förbindelse med handlingen, inflätad.[296] En dylik, benämnd Facetiae Intercalares, förekommer äfven i Surge, med andra personer än de i hufvudhandlingen. Men bihandlingen, om man så vill kalla den, uti dessa "facetiae" utgår ur samma idé som hufvudhandlingen. Bönderne, så väl de "flijtighe" som de "oflijtigbe", hafva samma skyddspatronessor som Palladius och Circejus, de förre nemligen Frw Deligensa och de sednare Frw Neglagensa. Flitens och lättjans motsatta följder framställas äfven här. "Mellanspelen i Surge utgöra en lägre, plumpare, af bönder framställd behandling af samma ämne, som den egentliga komedien".[297] Dessa (särdeles Fac. Interc. II) lemna en liflig skildring af den orättrådighet och det förtryck, kronans uppbördsmän och krigsfolket, såsom kändt, på den tiden utöfvade i vårt land emot bönderna. Uti sistnämnda Facetiae erlägga Styrbiörn och Dragwaal, med illa dold satir, åt fogden kronans orätt debiterade skatt jemte thy åtföljande skäncker, men Tubbe och Nimmergodt (Fac. Int. III) betala honom med annat mynt:
Praetor.
Gudz frid, tagh i stallen min Häst,
Gif honom gryn och Hwete bäst.
Gif Brennewijn, lät duka Bord,
Hör Siik, när iagh talar itt ord.
Tubbe.