[2]. Se Verdandis småskrifter N:o 11.

[3]. Denna erfarenhet är gjord af flera stora engelska arbetsgifvare, hvilka nyligen infört åttatimmarsdagen i sina värkstäder.

[4]. Det vore mycket lätt att, om utrymmet medgåfve, här anföra statistik, som bevisar att hög civilisation, höga arbetslöner, stor och snabbt växande nationalförmögenhet samt korta arbetstider gå hand i hand, under det att låg civilisation, låga löner, nationell fattigdom och oerhört långa arbetstider förekomma tillsammans. Det är genom att förbättra sin ekonomiska organisation och sina produktionsmetoder samt genom att höja produktiviteten af sina medborgares arbetskraft, som en nation blir rik; men icke genom dagsvärken af kropps- och själsmördande längd. Följande ur ett engelskt arbete hämtade tabell är upplysande, då man erinrar sig, att Ryssland har de längsta arbetstiderna och att den ryske arbetaren är den minst produktive i Europa, under det att England har de kortaste arbetstiderna och den engelske arbetaren är den mest produktive i Europa.

Länder.Använda procent ångkraft,hvilken pr 1,000 fot-ton kostar kr.Genomsnittliga veckolöner kr.
Ryssland100,9513,50
Österrike291,2114,40
Italien341,3413,50
Portugal341,5913,50
Skandinavien340,7714,18
Spanien411,0414,40
Holland451,1018,00
Frankrike581,0718,90
Tyskland600,8714,40
Schweiz710,8418,00
Belgien730,7518,00
Storbritannien780,6327,90

6. Normalarbetsdagsrörelsens historia.

Den modärna civilisationens sociala historia är ännu oskrifven, och därför finns det blott få, som hafva en riktig föreställning om kampen om arbetstiden, dess ofantliga omfång, dess fruktansvärda bitterhet och dess utomordentliga kulturhistoriska betydelse. En på ofullständig sakkännedom och förutfattade ideer grundad lära om, att de ekonomiska krafterna skulle hafva en naturlig tendens att leda allt till det bästa i den bestående samhällsordningen, om man blott gåfve dem frihet från all annan lagstiftning än polisreglementet, har i det förflutna gjort lärda och olärda så blinda för den värkliga betydelsen af det vilda tumultet rundt omkring i arbetets värld, att vi numera knappast kunna fatta möjligheten af en dylik fördomsfullhet. Vår ytterligt praktiska tid har slutligen tämligen allmänt lyckats att göra oss till "realister" äfven i vår syn på de sociala tingen. Själfbevarelsedriften har tvungit äfven vår tids mäktigaste att vräka de vackra och lugnande teorierna öfver bord och att söka begripa värkligheten—den må nu innebära hvad den vill.

Enligt den modärna vetenskapen är kampen om arbetstiden ett ödesdigert och sorgligt, historiskt sakförhållande—samt alls ej ett sakförhållande från i går. Detta är af stor vikt att fatta för dem, hvilka hafva benägenhet att tro, att ropet efter förkortad arbetstid, efter normalarbetsdag, efter åttatimmarsdag är ett löst, godtyckligt påfund, som har sitt ursprung i det yngsta arbetaragitatoriska tumultet.

I England.

England är storindustriens moderland—en ära, som dess arbetarklass fått betala med en förfärande mängd oförskylda lidanden. I närmaste sammanhang härmed står den omständigheten, att England gått i spetsen och hunnit längst, då det gällt att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarnas lif och människovärde mot produktionssystemets tendens att fördärfva bäggedera. Englands politiska utveckling allt sedan medeltiden har i hög grad bidragit att förvandla den allra största delen af befolkningen i ett för jorden skilt, uti städerna allt mer sammanträngt, egendomslöst proletariat. Härtill kommer, att de maktägande, då lönarbetarne blifvit sällsynta i följd af härjande farsoter under trettonhundratalet, hade börjat lagstifta för att förlänga arbetsdagen och hade fortsatt därmed ända till början af sjuttonhundratalet. Då de underbara, värklig stordrift tillstädjande uppfinningarna af kraft- och arbetsmaskiner gjordes i slutet af förra århundradet, fanns det därför i England redo en ofantlig klass af medborgare, som ingen annan existenskälla hade än säljandet af sin arbetskraft och som redan vants vid långa, regelmässiga dagsvärken.

Tack vare Englands många politiska och naturliga fördelar blef den nya, storindustriella utvecklingen oerhört snabb och storartad—under det dess frånsida, arbetareländet, snart började erbjuda en otroligt hemsk anblick. Kvinnor, halfvuxna individer och barn släpade i fabrikerna än hela dagen, än hela natten, än både natt och dag utan åtskillnad. Det var regel, att barn under tretton år arbetade tolf timmar och mer. Ty värr saknas utrymme att närmare dröja vid hithörande företeelser. Det med den ohyggligaste kroppsliga och andliga urartning hotade engelska arbetarståndet sökte visserligen göra motstånd, men utan framgång. Kapitalisterna hade öfverhand—och England vann sitt ännu ej förvärkade rykte att vara "ett paradis för den rike, en skärseld för den vise och ett helvete för den fattige".