Frågan blir nu, hvad inflytande en förkortning af arbetsdagen kan ha på nationalförmögenhetens fördelning, d. v. s. på arbetslönens storlek.
En af vetenskapen visserligen för länge sedan allmänt öfvergifven, men i riksdagsdebatter och tidningsartiklar ännu spökande lära säger, att det finnes i samhället en för kortare tider oföränderlig mängd af nyttigheter, ur hvilken samtliga arbetslöner betalas (liksom ur en gifven fond eller "lönfond"). Vore denna lära riktig, att i ett gifvet skede finns en oföränderlig kapitalmängd, ur hvilken arbetslönerna betalas, skulle sysselsättandet af nu arbetslösa medborgare (hvilket man motser skola bli den omedelbara följden af normalarbetsdagens införande) uppenbarligen ansenligt nedtrycka lönerna.
Sanningen är emellertid, att samhällets förmåga att betala arbetslöner icke beror på storleken af en viss del af kapitalisternas rörelsekapital, utan på storleken af samtliga medborgares inkomster. En social förändring, hvilken (som normalarbetsdagen) sannolikt medför ett förökande af nationalförmögenheten, kan sålunda näppeligen förkastas på grund af någon "lönfondteori".
Många anhängare af normalarbetsdagen påstå, att den skulle höja lönerna genom att minska anbudet på arbetare. Detta påstående stöder sig stundom på förutsättningen, att åtgärdens omedelbara och beständiga följder skulle vara desamma. En allmän förkortning af arbetsdagen skulle visserligen tvinga många arbetsgifvare att anställa flera arbetare. De arbetslösas antal skulle minskas och arbetarne ha större lätthet än förut att tilltvinga sig högre lön. Som vi redan sett, skulle dock produktionsmetodernas förbättring i sinom tid tämligen allmänt upphäfva denna värkan. Blott i det fall, att dubbla arbetarskift kunna användas, torde påståendet vara riktigt för längre perioder. Ett annat försvar för normalarbetsdagens förmåga att höja lönen grundar sig på antagandet att normalarbetsdagen skulle varaktigt minska arbetarens ekonomiska produktivitet och därigenom göra fler arbetare nödvändiga. Äfven om denna förutsättning vore grundad, skulle lönerna sannolikt snart sjunka igen. Man invänder nämligen, att lika litet som det finns någon "lönfond", finns det någon "arbetsfond", det vill säga någon bestämd mängd arbete, som måste göras; nationalproduktionen skulle tendera att minskas, och ehuru kapitalet sannolikt skulle nödgas varaktigt bära en del af förlusten, skulle dock arbetarne få vidkännas en inskränkning i sin konsumtion (särskilt genom sänkning af lönens köpkraft).
Statistiken synes bevisa, att förkortad arbetsdag till en början höjer lönen och minskar arbetslösheten, men att lönen (tack vare den förkortade arbetsdagens benägenhet att befordra den storindustriella utvecklingen) börjar sjunka och arbetslösheten tilltaga igen efter en längre eller kortare tid. Vi få dock ej glömma, att förkortad arbetsdag tenderar att höja arbetarens anspråk på lifvet och att därigenom stärka hans förmåga att tilltvinga sig och kvarhålla en högre lön än tillförene. Blott i denna indirekta mening torde normalarbetsdagen kunna sägas befordra bättre lönevillkor.
Det återstår ännu många nationalekonomiska synpunkter, ur hvilka normalarbetsdagen kan diskuteras—men utrymmet bjuder oss att afbryta här. Särskilt är det af stort intresse att undersöka, hvilket inflytande handel mellan två länder, af hvilka det ena har normalarbetsdag, det andra icke, utöfvar på det förra. Om normalarbetsdagen för tillfället eller varaktigt höjde produktionskostnaderna inom någon näringsgren, skulle kapitalet naturligtvis hafva en viss tendens att utvandra till länder, som ej infört normalarbetsdag. Ehuru kapitalet ingalunda är så lätt flyttbart, som många kapitalister påstå, då de ha tvister med sina arbetare, så är denna fara dock tillräckligt stor att göra en internationell normalarbetsdagsrörelse i hög grad betydelsefull.
[1]. Se Verdandis småskrifter N:o 4.