Vi tänka här på den mänskliga arbetskraftens genom civilisationen stegrade alstringsförmåga till skillnad från jordens naturliga alstringsförmåga. Ett exempel skall förtydliga meningen. Antag, att en jordegendom består af tusen lika stora, men icke lika fruktbara jordlappar, samt att det finns tusen lika starka och skickliga arbetare, som den ena efter den andra, samt alldeles oberoende af hvarandra, börja odla hvar sin jordlapp. Antag vidare, att den först anlände arbetaren får det fruktbaraste jordstycket samt så undan för undan, tills den sist anlände (d. v. s. den tusende i ordningen) får nöja sig med det allra ofruktbaraste af allesamman. Om nu alla anstränga sig lika mycket (det vill i detta fall säga, arbeta lika mycket), blir naturligtvis resultatet, att den förste skördar mest för sitt arbete och de andra mindre och mindre, ända till den tusende, som skördar minst (säg: just nätt och jämt att lifnära honom). Antag, att under dessa förhållanden afkastningen från hela egendomen är 5,000 ton lifsförnödenheter, samt att afkastningen ej skulle stiga högre än till 8,000 ton, om hvar odlare arbetade med samma styrka precis dubbelt så många timmar om dagen som förut. Det är uppenbart att de ekonomiska förhållandena på denna jordegendom helt och hållet behärskas af lagen för sjunkandet af jordens naturliga alstringsförmåga. Ju fler arbetare, som anställas, desto mindre genomsnittsafkastning pr man. Ju mer hvarje särskild odlare arbetar (utöfver en viss gräns), desto mindre är hans belöning pr timme af ansträngning. Inträffar det däremot en sådan förändring i de ekonomiska förhållandena på godset, att afkastningen stiger från 5,000 ton till 8,000 ton eller mer, utan att någon af de 1,000 arbetarne ökar antalet af dagliga arbetstimmar eller stegrar ansträngningen under hvar arbetstimme—då kunna vi med rätta säga att arbetets alstringsförmåga stiger, ehuru jordens naturliga alstringsförmåga sjunker.

Hvilken förändring på egendomen skulle kunna medföra en sådan stegring af arbetets alstringsförmåga? En blick på den ekonomiska utvecklingens gång i alla civiliserade länder ger oss svaret. Det är det ensamma arbetets ersättande med samarbete och arbetsdelning.[[1]]

Organisation och samarbete i stor skala stegra människans arbetsförmåga genom att förbättra hennes kroppsliga, intellektuella och sedliga natur, möjliggöra att hon uppfinner och använder arbetsbesparande maskiner samt tillstädja henne att med underbart ringa arbetsmöda tämja allehanda naturkrafter att utföra den tyngsta och för hennes utveckling minst fördelaktiga delen af det nödvändiga arbetet. Om det på egendomen i vårt exempel produceras tillsammans 5,000 ton, då 1,000 enskilda arbetare odla den, skall det kanske produceras 9,000 ton, då dessa samarbeta och organisera sig—och det ehuru de enskildas arbetsmöda förblir, hvad daglig arbetstid och ansträngning beträffar, alldeles densamma som den var förut.

Det är mycket lätt att med statistik påvisa, att det mänskliga arbetets alstringsförmåga stiger utomordentligt hastigt i alla civiliserade länder.[[2]] Ja, många nationalekonomer anse, att folkstockens ökning i ett gifvet land för närvarande förorsakar en tillökning i arbetets alstringsförmåga, hvilken är ansenligt större än den minskning i den brukade jordens naturliga alstringsförmåga, hvilken blir en följd af att tillökningen i folksiffran tilläfventyrs tvingar till nyodling af ofruktbarare trakter.

Frågan är nu: Hvad inflytande har normalarbetsdagen på det mänskliga arbetets alstringsförmåga?

Om man tar många års genomsnitt, som man ju måste göra, då det är fråga om en folkhushållningsfråga af detta slag, skall man finna, att det inom ett visst yrke dagligen produceras mindre pr man i de värkstäder, uti hvilka arbetarne äro sysselsatta 11 timmar om dagen, än uti de värkstäder, som ha blott 9 timmars daglig arbetstid för sina arbetare. Ja, det har iakttagits inom samma värkstad, att arbetsprodukten pr arbetare stigit, då arbetsdagen förkortats från 11 till 8 eller 9 timmar.[[3]] Denna företeelse beror därpå, att arbetaren behöfver icke blott lifs- utan ock skicklighets-uppehälle. Arbetar han 13 timmar dagligen, slites hans lifskraft i förtid; arbetar han 11 timmar dagligen, så är hans duglighet och arbetsraskhet nödvändigtvis mindre än då han arbetar blott 8.

Förkortning af en mycket lång arbetsdag har äfven sina värkningar på produktionsmetoderna. Allra först tenderar den att öka arbetsmaskinernas hastighet och inom kort äfven att ersätta äldre maskiner och metoder med snabbare och mer arbetsbesparande dylika. Denna utveckling drifves dock stundom så långt att den ofvan skildrade fördelen af arbetsdagens förkortning går förlorad. Englands bomullsarbetare klaga öfver, att de nu under en 9½ timmars arbetsdag måste anstränga sig mer än förr under 13 timmar.

En del nationalekonomer hafva framhållit, att en normalarbetsdagslagstiftning, som förbjöde att någon fabrik eller affär arbetade mer än 8 eller 9 timmar dagligen, skulle hämma utvecklingen inom vissa näringar, emedan det under sådana förhållanden icke kunde bli lönande att anskaffa dyrbara maskiner, hvilka måste förbli oproduktiva under 16 eller 15 timmar af dygnets 24. Däremot skulle en normalarbetsdag, som tillstadde användandet af två arbetarskift, hvartdera arbetande 8 eller 9 timmar, ha alldeles motsatt värkan—d. v. s. skulle möjliggöra anskaffandet af maskiner, hvilka äro för dyrbara att använda under den nuvarande, 11 eller 12 timmar långa arbetsdagen.

Det kvarstår sålunda som en öfvervägande och ytterst betydelsefull fördel, att förkortning af arbetsdagen i allmänhet otvifvelaktigt befordrar storindustrins utveckling och därigenom ökar nationalförmögenheten.[[4]]

Vi ha behandlat denna sida af saken så utförligt, emedan det är af alldeles afgörande vikt för uppfattningen af normalarbetsdagens nationalekonomiska betydelse, hvilken föreställning vi ha om förhållandet mellan jordens alstringsförmåga, det mänskliga arbetets alstringsförmåga och nationalvälståndet. Innan vi sökt afgöra, huruvida normalarbetsdagen öfver hufvud är egnad att göra produktionen dyrare eller billigare, kunna vi nämligen ej bilda oss en föreställning om arten af dess invärkan på lönarbetarnes lefnadsförhållanden.