Spörsmålet om normalarbetsdagens önskvärdhet för den samhällsklass, som äger jorden och de af människohand förfärdigade produktionsmedlen, kan uttryckas på följande sätt: Skulle den löneförhöjning, som en förkortad arbetsdag med oförminskad lön innebär, vara möjlig utan en motsvarande minskning i kapitalisternas och jordägarnes inkomster?
Då arbetsresultatet i väsentlig mån är beroende af arbetarens kraft och vilja, så är det möjligt, att arbetslusten och den genom en omåttligt lång arbetstid försvagade arbetskraften stegras och att arbetarne på kortare tid utföra detsamma som förut. Ja, det kan till och med inträffa, att arbetarne på kortare tid uträtta mer och bättre arbete. Saken är, att arbetets intensitet står i omvändt förhållande till arbetsdagens längd. Om två alldeles lika kraftiga arbetare utföra samma slags arbete, men den ena arbetar 14 timmar dagligen och den andra 10 timmar, är det mycket sannolikt, att den förra på längden förmår uträtta mindre än den senare. Vi skola i vårt historiska kapitel ge åtskilliga bevis härför.
Annorlunda ställer sig kanske förhållandet, då arbetet är af ytterligt mekanisk natur (blott består i betjänandet af högt fulländade maskiner). Då kan det hända, att en förlängning af arbetstiden i betydlig mån sänker varornas produktionskostnader (så till vida som dessa bestå i hushyra, jordränta och amortisering af anläggningskapitalet) samt dessutom nedtrycker arbetslönen. Detta senare därigenom, att den omåttligt långa arbetstiden sänker arbetarnes konsumtionsförmåga och allmänna lefnadsvillkor—två viktiga faktorer för bestämmandet af lönhöjden. I dylika fall hafva lagstiftningsåtgärder mot den långa arbetstiden räddat arbetarklassen från den förfärligaste urartning (t. ex. i England)—ehuru ej utan våldsamma protester, ja rent af olagligt motstånd af de kapitalister, som ansågo sina vinster minskade.
Man har i England framhållit, att, då sålunda kortare arbetstid betyder lägre profiter, det dock ingalunda är sagt, att kapitalsamlingen sjunker. Iakttagelser ha visat, att hastigare omsättning af kapitalet (tack vare ett genom kortare arbetstid möjliggjort intensivare arbete!) uppväger denna befarade värkan och att äggelsen till kapitalbesparing ej sjunker med profitens sjunkande. En annan viktig, hithörande omständighet är, att förkortad arbetstid befordrar storindustrins utveckling, emedan den äggar fabrikanter och jordbrukare till användandet af nyare och mer fulländade maskiner. Dessa senare kunna mindre kapitalister ej skaffa sig; de bli därför undanträngda; och i stället uppstå jätteetablissement, som åtnjuta alla de ekonomiska fördelar, hvilka stordrift kan förläna. Äfven detta är ett bevisat, historiskt sakförhållande.
⁂
Nu till en lika viktig som svår punkt i vårt betydelsefulla ämne: den nationalekonomiska möjligheten af normalarbetsdagen utan förminskning af arbetarnes dag- eller veckolön eller annan försämring af deras lefnadsvillkor.
Läran om folkökningen samt om jordens och det mänskliga arbetets alstringsförmåga, läran om arbetslönen och läran om utrikeshandeln skola förse oss med lika många olika grupper af skäl för och mot.
Somliga nationalekonomer anse, att de närvarande befolkningsförhållandena äro främsta orsaken till fattigdomen och sålunda också till de öfvermåttan långa arbetstiderna. De tro nämligen, att befolkningen i de civiliserade länderna redan hunnit bli så talrik, att man (i följd häraf och icke i följd af några andra omständigheter) nödgats odla jord, hvilken är så ofruktbar, att den nätt och jämt förmår afkasta, hvad arbetaren behöfver för ett nödtorftigt lifsuppehälle. De medborgare, som arbeta under dessa ogynnsamma naturförhållanden, kunna uppenbarligen icke förkorta sin arbetsdag utan att förkorta sin lön. Om vi nu antaga, att dessa jordarbetare konkurrera fullkomligt fritt med alla andra arbetare i samhället, så är det klart, att inga arbetare kunna afkorta arbetsdagen utan att förlora en del af den nu gängse årsinkomsten—så vida icke folkstocken minskas. I den frivilliga inskränkningen af befolkningssiffran skulle man då äga det enda dugliga medlet mot nästan alla de viktigaste sociala krämporna.
Det är en egendomlighet för denna och många andra invändningar mot normalarbetsdagen, att de innebära ett förbiseende eller ett underskattande af den roll, som den mänskliga arbetskraftens alstringsförmåga spelar i produktionen.