5. Normalarbetsdagen ur nationalekonomiska
synpunkter.
I första hufvudafdelningen af detta kapitel skola vi, liksom i de två närmast föregående kapitlen, behandla önskvärdheten för arbetarne af en normalarbetsdag—men denna gång ur nationalekonomiska synpunkter. Det skall framhållas, hurtillvida normalarbetsdagen synes kunna befordra arbetarnes frihet och trygghet som näringsidkare. Dessa betraktelser skola ge oss anledning att tillika besinna normalarbetsdagens önskvärdhet för kapitalisten samt för vår tids ekonomiska utveckling öfver hufvud.
I den andra hufvudafdelningen skola vi sysselsätta oss med det högviktiga spörsmålet: är en förkortning af arbetsdagen möjlig utan en förminskning af dag- eller veckolönen samt utan annan försämring af arbetarnes lefnadsvillkor?
⁂
Arbetskraften är en vara. Däraf följer visserligen, att arbetsmarknaden lyder den vanliga varumarknadens lagar—men ej att den uteslutande måste lyda desamma. Varan arbetskraft är icke ett själfständigt materiellt föremål, utan människan själf med hela hennes personlighet, hennes anspråk och intressen; den som köper eller rättare hyr denna vara (arbetet) erhåller därigenom en rättighet, ett herravälde öfver varuägarens (arbetarens) person. Ett herravälde, som öfvar inflytande på arbetarens hela kroppsliga och andliga lif, på hans sociala och politiska existens. Vidare utmärker sig arbetsvaran därigenom, att arbetet är varuägarens (arbetarens) nödvändiga och i regel enda förvärfskälla. I det ögonblick arbetaren ej kan sälja sin vara, har han intet mer att lefva af—kan sålunda ej lägga sin vara i magasin för att vänta på bättre efterfrågan. Arbetarne kunna ej med några upptänkliga försiktighetsmått mot för stark folkökning ändra tillbudet på arbetsvaran i öfverensstämmelse med det snabba växlandet i efterfrågan eller med det lika oberäkneliga införandet af nya, mer arbetsbesparande maskiner—allt förhållanden, som i hög grad utmärka vår tid. I nödfall måste arbetarne därför sälja sin vara till hvarje pris—eller svälta i hjäl.
Det ligger sålunda i lönsystemets (och därmed i privatkapitalismens) natur, att arbetsköparen (kapitalisten) och arbetssäljaren (arbetaren) alls icke äro likstälda. Arbetarens förmåga att bestämma öfver sitt lefnadssätt och särskilt öfver sina arbetsförhållanden (arbetstidens längd m. m.) är uppenbarligen ytterst ringa, då han—af ekonomiska växlingar, kriser, införandet af nyuppfunna, arbetsbesparande maskiner, godtyckligt inskränkande af produktionen genom kapitalistringar o. s. v., öfver hvilka han alls ej är herre—kan tvingas att välja hvilka arbetsvillkor som hälst eller att svälta i hjäl. Ett sådant val är ej ett fritt val; och det är en grym lek med ord att kalla ett sådant tillstånd frihet.
Kommer man nu med invändningen, att normalarbetsdagen vore ett intrång på näringsfriheten (eller på friheten, som uttrycket vanligen lyder)—spörja vi: på hvilken näringsfrihet, på hvilken frihet? Väl ej på någon, granskarens inbillning oklart föresväfvande, idealisk näringsfrihet, utan på den modärne lönarbetarens näringsfrihet, sådan den i själfva värket är. Det är ej svårt att se, att normalarbetsdagen är en högst väsentlig utvidgning af denna frihet. Ingen människa önskar neka en man rättigheten att arbeta så länge han behagar; samhället gör blott anspråk på rätten att hindra honom från att sälja sitt öfverskottsarbete på ett sådant sätt, att andra arbetare därigenom bli nödsakade att arbeta lika länge som han. Inseende detta har en af statssocialismens största fiender i England skrifvit: "Detta århundrade har bevittnat två stora upptäckter på regeringsvetenskapens område. Den ena är: den ofantliga fördelen af frihandel. Den andra: den fullkomliga nödvändigheten af att skydda arbetaren på lagstiftningens väg."
Låt oss nu se, hur normalarbetsdagen skulle invärka på arbetarnes ekonomiska trygghet—d. v. s. på två svåra, för vår tid synnerligen utmärkande socialekonomiska missförhållanden: de periodiskt återkommande ekonomiska kriserna och den beständiga, sig under kriserna på ett förfärande sätt förvärrande arbetslösheten.
En normalarbetsdag betyder otvifvelaktigt ett höjande af arbetarnes lefnadsvillkor—ty den stäfjar den af låga löner beledsagade urartningen af arbetarståndet, hvilken följer med omåttligt lång arbetstid. Ju mer urartat arbetarståndet är, dess mindre konsumerar det—och desto våldsammare bli kriserna, hvilkas yttersta grund just är brist på konsumtionskraft (eller rättare köpkraft) i samhället. Kriserna sägas i dagligt tal bero på öfverproduktion—ett uttryck, som skenbart alldeles riktigt beskrifver en marknad, hvilken är öfverfylld af varor, som sakna köpkraftiga afnämare; det är dock blott ett bakvändt namn på underkonsumtion, ty arbetarne gå ju omkring svultna, illa klädda och illa hysta i den öfverfyllda marknaden. Förkortad arbetsdag måste därför i någon mån mildra krisernas häftighet. Om ett förhindrande af kriserna kan dock ej vara tal—därtill är normalarbetsdagen ett allt för enastående och ovanligt steg i riktning af arbetarklassens höjande och de sociala missförhållandenas häfvande.
Ej häller kan man antaga, att normalarbetsdagen skall i någon storartad utsträckning eller för någon längre tidrymd bortskaffa arbetslösheten. Skulle en normalarbetsdag, som innebure en någorlunda betydlig sänkning af arbetstiden, blifva genomförd, hafva arbetsgifvarne minst två utvägar, som äro mer lockande än den, att anställa flera arbetare. I många fall kunna arbetsgifvarne genom ökande af arbetsintensiteten få af sitt gamla arbetarantal en lika stor arbetsmängd under den kortare arbetstiden som förut under den längre. I talrika andra fall skola de taga sin tillflykt till bättre maskiner, hvilka med ens onödiggöra ett ökande af arbetsstyrkan. "Maskinen utrotar arbetaren". Nutidens förmåga att förbättra kraft- och arbetsmaskinerna samt att åt näringsidkaren tämja nya naturkrafter är så fabelaktig, att man gör bäst i att ej profetera om, hvad som icke kan ske på detta område.