Som nämts, är arbetarlagstiftningen staternas enskilda sak—hvarför stora afvikelser och ojämnheter springa i ögonen, då man granskar hela Unionens hithörande lagar. Öfver hufvud måste den nordamerikanska arbetarlagstiftningen karaktäriseras som i hög grad bristfällig och outvecklad. Hvad de fullvuxna männen angår, finns valfri tio timmars normalarbetsdag i fem stater och obligatorisk tio timmars normalarbetsdag i tre stater. Sex stater ha valfri åtta timmars normalarbetsdag. I två stater äro åtta timmar laglig arbetsdag vid offentliga arbeten.
Den värkliga dagliga arbetstiden är för närvarande i de flesta amerikanska hufvudindustrier 10 timmar; 11 timmar förekomma i flera; 12 timmar i jämförelsevis få. Antalet årliga arbetsdagar synes i det stora flertalet fall vara genomsnittligt 300. Åtskilliga näringar med 270, 250, ja 220 dagar och mindre förekomma dock. Eftersom statistiken är mycket osäker, kunna dessa siffror blott gälla som antydningar.
I Österrike och Schweiz.
I Österrikes fabriksmässigt bedrifna anläggningar får arbetstiden (minus hvilostunderna) ej öfverstiga 11 timmar om dygnet, i bärgvärken får den ej öfverstiga 10 timmar för någon arbetare. De dagliga hvilostunderna måste uppgå till minst 1½ timme. Söndagsarbete är förbjudet, då det ej är en oafvislig nödvändighet. Öfver hufvud tillstädja dessa lagar mycket talrika undantag.
Vetenskapliga iakttagare hafva fällt följande yttranden om dessa arbetarskyddslagar. I det stora hela måste resultaten af denna nya österrikiska arbetarskyddslagstiftning betecknas som gynnsamma—så långt erfarenheten hittills räcker. Lagbestämmelserna beträffande arbetstiden blifva på det stora hela efterlefda; genomförandet af desamma har icke i någon väsentlig mån värkat störande; och fabriksinspektören för Reichenbergdistriktet anmärker, att arbetarnes förtjänst i allmänhet förblifvit oförändrad, äfven då arbetstiden förkortats. I allmänhet synes den lagliga elfvatimmarsdagen i Österrike allt mer och mer blifva bruk; däremot lämnas, synnerligen inom de mindre industrierna, den lagligen påbjudna söndagshvilan ännu ofta utan hänsyn.
I Schweiz har arbetarskyddslagstiftningen anor ända från sextonhundratalet—då det gällde att skydda de med hemindustri sysselsatta arbetarne mot skriande missförhållanden. Intill 1874 var hithörande lagstiftning kantonernas ensak; sedan dess faller den under det Schweiziska förbundets gemensamma lagstiftning. Genom förbundslagen af 23 mars 1877 underkastades alla grenar af fabriksindustri likartade bestämmelser, från hvilka blott under vissa förutsättningar kunna tillstädjas undantag. För inga fabriksarbetare får arbetstiden vara längre än 11 timmar, och den måste falla mellan 6 (eller 5) på morgonen och 8 på aftonen. Regelmässigt natt- och söndagsarbete fordrar förbundsrådets särskilda tillstånd—och böra därvid 11 timmar på dygnet ej öfverskridas samt hvarje arbetare ha hvarannan söndag fri.
Lagen säges under sin tillvaro allt mer och mer hafva öfvergått i bruk. En orsak till att myndigheterna ännu allt för ofta tillstädja undantag från lagen är, att de schweiziska exportindustrierna råkat i ett svårt läge genom grannländernas skyddstullspolitik. Ett högst betydelsefullt sakförhållande är dock, att de schweiziska fabriksinspektörerna uti sina årsberättelser fälla allt gynnsammare utlåtanden om den lagstadgade normalarbetsdagen, och att undantagen från lagstadgandet allt mer och mer kunna inskränkas.[[6]]
I Tyskland, Frankrike, Holland och Belgien.
I Tyskland finns blott normalarbetsdag för unga personer. Den tyska lagstiftningen synes dock vilja utsträcka hithörande bestämmelser; särskilt arbetar den på att indraga kvinnorna under densamma.
I Tyskland förekomma ännu arbetstider (minus hvilostunderna) på 14-16 timmar, de på 11-12 timmar äro talrika—också bland kvinnliga arbetare.