Frankrikes första normalarbetsdag daterar från 1841; den inskränker sig till att reglera barnarbetet. 1848 utfärdades en lag om en 12 timmars normalarbetsdag för alla fabriksarbetare; denna lag har dock ej varit af synnerligt inflytande—ehuru den gäller ännu i dag. Den vanliga arbetstiden är i genomsnitt mycket hög i Frankrike. I många industrier höra 13, 14 och 15 timmar till det vanliga.
Ehuru arbetstiden i de belgiska industrierna är ännu längre än i Frankrike och arbetareländet i Belgien öfver hufvud är hårresande[[7]], har staten ännu ej kommit sig för med något värksamt ingripande. Följden är, att Belgien på senare tider varit skådeplats för fruktansvärda arbetarrevolter—och en otroligt snabbt uppblomstrande socialistisk rörelse.
Det holländska arbetareländet ger sannolikt det belgiska föga efter. Holland kan blott uppvisa några ansatser till normalarbetsdagslagstiftning för barn och kvinnor.
I Sverge.
I vårt fädernesland finns normalarbetsdag blott för minderåriga, men stadgandena härom efterlefvas icke. Lagen angående skydd mot yrkesfara (af 10 maj 1889) innehåller inga bestämmelser om arbetstiden.
Enligt den svenska arbetarförsäkringskomiténs betänkande befanns i 1,627 rörelser med sammanlagt 81,881 arbetare hvarje arbetare arbeta i medeltal 11,1 timmar om dygnet. Samma undersökningsmaterial gaf vid handen, att 27,7 procent af arbetarne arbeta mellan 10 och 11 timmar, 33,6 procent mellan 11 och 12 timmar samt 28,5 procent tolf timmar. Af 630 brännerier sysselsatte 203 sina arbetare öfver 12 timmar i dygnet samt 225 12 timmar. Vid 65 mjölkvarnar var medelarbetstiden 12 timmar. "Bagerierna hafva jämväl i allmänhet mycket lång arbetstid." Vid 42 procent af de 1,627 rörelserna hafva 46 procent af de 81,881 arbetarne nattarbete. I nära nog tredjedelen af alla dessa fall arbetades hela natten igenom (10 timmar). Bland 652 rörelser arbetades i 163 sex nätter i veckan året rundt, i 172 sex (någon gång fem) nätter i veckan med nattarbete hvarannan vecka samt i 131 rörelser tre nätter i veckan året rundt.
[5]. De grunder, som de amerikanska arbetarne anföra för en åttatimmarsdag äro (enligt den arbetarstatistiska byrån i Ohio) i sammandrag följande. (1) Maskinernas ofantligt stegrade produktionskraft har ledt till ett aftagande af de nödiga arbetarnes antal, så att talrika arbetare ständigt äro arbetslösa. (2) Arbetarne ha icke fått någon rättvis andel af denna utvecklings fördelar—hvarken i form af högre löner, större köpkraft hos lönerna eller kortare arbetsdag. (3) En förkortning af arbetsdagen skulle leda till ett stegrande af de nödiga dagsvärkenas antal och därför till sysselsättandet af flera arbetare—sålunda till mindre tvungen lättja, men mer ledighet; den skulle dessutom framtvinga större produktion genom att öka konsumenternas antal. (4) Åtta timmars arbete, åtta timmars hvila, vederkvickelse och studier samt åtta timmars sömn utgöra en naturlig uppdelning af de tjugofyra timmarna. (5) Arbetaren kunde i följd af stegrad kraft och spänstighet producera lika mycket på åtta timmar som nu på tio.
[6]. Af den anledningen, att den schweiziska normalarbetsdagen är alldeles för lång (11 timmar) att hafva några starkt i ögon fallande värkningar på arbetarnes lefnadsförhållanden eller på produktionen i allmänhet, skulle en kritisk redogörelse för den schweiziska normalarbetsdagens gynnsamma utveckling kräfva större utförlighet än omfånget för denna skrift medgifver. Vi behöfva dock ej därför undvara färska experimentella bevis för inflytandet af arbetstidens förkortning i ett stort, afskilt industriellt område. Den brittiska kolonien Victoria (i Australien) har icke lagstadgad normalarbetsdag, men har sedan ett fjärdedels århundrade en på den fackliga organisationens väg vunnen och skyddad åttatimmarsdag inom talrika näringsgrenar (inom industrier med och utan stort fast kapital, med och utan yrkesskickliga arbetare, med och utan fabriksdrift). En engelsk nationalekonom har gjort åttatimmarsdagen i Victoria till föremål för särskilda studier, och han kommer till följande slutsatser. Den har hvarken ökat eller minskat lönerna. Den har icke märkbart minskat antalet af arbetslösa, utan snarare inom vissa yrken minskat antalet nödvändiga arbetare. Den har befordrat produktionens tillväxt, ehuru den för någon tid minskat antalet anläggningar och affärsföretag. D. v. s. den har befordrat stordriften. Den har slutligen också på ett i högsta grad anmärkningsvärdt sätt förbättrat arbetarnes familjelif, motarbetat dryckenskapen bland dem, samt stegrat deras bildning, kunskapstörst och intelligenta deltagande för det allmännas väl.
[7]. Såsom, bland annat, undersökningen af den 1886 insatta arbetskommissionen nogsamt bevisade.