7. Normalarbetsdagsrörelsen i närvarande
ögonblick.
Vi hafva i föregående kapitel ögnat öfver en viktig afdelning af vår civilisations sociala historia, och det drag, som framför allt springer oss i ögonen, är den uti det nutida produktionssättets egen natur grundade nödvändigheten att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarne mot för långa arbetstider. Denna nödvändighet utvecklas och vinner erkännande steg för steg—såsom allt annat i världshistorien. Först tvingar sig nödvändigheten att lagstifta mot barnens, de minderårigas och kvinnornas långa arbetstider fram bland dagspolitikens brännande spörsmål. Senare—men alldeles utan något språng i utvecklingen, ja helt och hållet utan urskiljbar gräns eller öfvergång—vidgar sig denna normalarbetsdagsfråga, tills vi befinna oss i en tid, då krafvet på en normalarbetsdag äfven för vuxna manliga arbetare redan blifvit delvis tillfredsställt i somliga länder samt mer eller mindre energiskt pockar på tillfredsställelse i andra. Det är i detta skede af den sociala frågans historiska utveckling, vi just nu lefva.
"Insikten i de fördärfbringande värkningarna af en lång arbetstid", skrifver ingeniör J. H. G. Fredholm i sitt nyligen utkomna arbete om Arbetarelagstiftningen och fabriksinspektionen i utlandet, "gör sig äfven inom arbetsklassen allt mer gällande, och ingen fråga tager arbetarens uppmärksamhet mera i anspråk än den om förkortad arbetstid. Den ena sträjken efter den andra företages i sådant syfte, och hvarje arbetarförening har denna fråga på sitt program. Den utgör ock den förnämsta uppgiften för de mellanfolkliga arbetarkongressernas sträfvan. Den enda resolution, som den internationella fackföreningskongressen i London 1888 fattade, var denna: 'Kongressen är af den mening, att kapitalets koncentrering och fackföreningarnas relativa svaghet i förhållande till hela antalet arbetare göra det omöjligt att reducera arbetstidens längd utan statens medvärkan'. Äfven den internationella arbetarkongressen (possibilisternas) i Paris 1889 uttalade sig i samma riktning och yrkade på införandet af en 8 timmars arbetsdag. Denna kongress räknade 600 medlemmar såsom representanter för 700,000 arbetare, tillhörande 370 olika föreningar i 13 länder. Den äfven i Paris samtidigt hållna marxistiska kongressen fattade det beslutet, att framdeles skulle på den 1 maj hvarje år öfver allt demonstreras för en 8 timmars arbetsdag."
Agitationen för en åtta timmars arbetsdag för alla arbetare är den nyaste tidens form för normalarbetsdagssträfvandena. Ingenstädes i Europa har åttatimmarsrörelsen haft en så öfverraskande snabb och storartad framgång som i England. Spörsmålet diskuterades första gången af fackföreningskongressen (Englands "arbetarparlament") 1887. På kongressen 1888 upplästes resultatet af en förfrågan bland fackföreningarna beträffande stämningen gentemot en åttatimmarsrörelse. Det framgick, att af de fackföreningsmedlemmar som röstat, 22,720 önskade en åttatimmarsdag, under det 4,097 ogillade densamma.
Hvad beträffar spörsmålet, huruvida åttatimmarsdagen borde bestämmas genom lag eller förvärkligas genom arbetarnes fria sammanslutning och fackföreningsrörelse, voro svaren så motsägande, att en ny undersökning måste anordnas. Resultaten af denna framlades för 1889 års kongress. 39,629 fackföreningsmedlemmar hade röstat för och 62,883 mot åttatimmarsdagen. Kongressen förkastade med 88 röster mot 63 en resolution om lagstadgad maximalarbetsdag på åtta timmar. Minoriteten sökte dock påvisa, att hela undersökningen utförts på ett missledande och partiskt sätt af några inflytelserika, mot normalarbetsdagen afvogt sinnade fackföreningsledare. Denna misstanke tycktes besanna sig på 1890 års kongress, hvilken—"den största och mest representativa i de engelska fackföreningarnas historia", talande på uppdrag af 1,500,000 "yrkesskickliga" och "icke yrkesskickliga" arbetare—med 181 röster mot 173 förkastade en resolution om, att åttatimmarsdagen skulle vinnas på fackföreningsrörelsens, ej på lagstiftningens väg, samt med 193 röster mot 155 antog en resolution om, att åtta timmars arbetsdag skulle fastställas på lagstiftningens väg.
I oktober 1888 var det en stor demonstration uti Birmingham för åttatimmarsdagen; i början af 1889 diskuterades spörsmålet med utomordentlig ifver af prässen i Nordengland, hvarest grufarbetarne i stor myckenhet sällade sig till rörelsen; den 4 maj 1890 gjorde den engelska åttatimmarsrörelsen London till skådeplats för den kolossalaste demonstration man skådat; i juni detta år bildade i London ett stort antal fackföreningar samt radikala och liberala klubbar en Legal eight hours' league (förening för ernåendet af en lagstadgad åtta timmars arbetsdag), hvilken slutit sig samman med en motsvarande fransk förening.
Det är omöjligt att på ett par rader gifva en klar föreställning om den framstående roll åttatimmarsfrågan spelat i Englands intellektuella och politiska lif under de sista två åren. Tidningarna och månadsskrifterna hafva varit fulla af utredningar och meningsbyten rörande spörsmålet. Välbekanta politiker hafva funnit det nödvändigt att afge principutlåtanden. Frågan har under olika former redan varit före i parlamentet, och flera inflytelserika liberala och konservativa ledamöter af underhuset hafva uppträdt som reformens förkämpar. Arbetarnes politiska ledare hafva lyckats göra reformen till en pröfvosten vid ett stort antal parlamentsval. Tydligt är, att näppeligen någon liberal eller konservativ parlamentskandidat hädanefter kan påräkna de i många valkretsar högst viktiga arbetarrösterna utan att förklara sig vilja värka för en åtta timmars normalarbetsdag. En eljes ytterst populär demokrat (den nu aflidne parlamentsledamoten Ch. Bradlaugh) blef nedhyssjad på ett jättemöte i London, därför att han uppträdde mot reformen.
Den broschyrlitteratur, som den engelska åttatimmarsrörelsen framkallat, är mycket rikhaltig; intelligenta arbetare, lärda nationalekonomer och erfarna politiker höra till författarne. Särskilt intressanta äro flera, sorgfälligt utarbetade lagförslag[[8]]. Slutligen förtjänar framhållas, att man i England ägnat särskild uppmärksamhet åt en massa svårare, praktiska detaljfrågor—såsom t. ex. normalarbetsdag för bodbiträden och andra fall, då flera arbetarskift om dygnet kunna bli af nöden. Tyvärr tillstäder oss ej utrymmet att dröja vid dessa enskildheter.
Det är af oberäknelig vikt för den europeiska arbetarrörelsen, att den tid nu är förbi, då det lät säga sig, att Englands arbetare "aktade" sig för att begära förkortning af sin arbetsdag genom statens hjälp. De politiker, som vidhålla, att "statshjälp" är farlig för själfhjälpsprincipen, få numera från många af detta lands nationalekonomer och arbetare till svar, att erfarenheten slutligen lärt äfven i det rika och mäktiga England, att själfhjälpen på arbetarfrågans område i de modärna industrisamhällena måste fullständigas och skyddas genom lagstiftningens ingripande.
Äfven i Australien, Amerika och på det europeiska fastlandet har agitationen för åtta timmars normalarbetsdag under de sista två åren utomordentligt tilltagit i styrka. I Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Schweiz, Österrike, Holland, Belgien, Sverge, Norge och Danmark hafva talrika arbetarorganisationer uppställt "åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars softid" som den främsta fordran på sitt dagspolitiska program. Man behöfver blott läsa redogörelserna för de arbetarkongresser, som i olika länder hållits 1890 för att få en liflig föreställning om, hur allvarligt och allmänt arbetarne i alla länder eftersträfva förkortning af arbetstiden.