Hvad särskilt Sverge beträffar, äro våra jordbruksarbetares sträjker 1890 samt den omständigheten, att de liberala upptagit normalarbetsdagen på sitt program vid det sista Stockholmsvalet, rätt tydliga bevis för, hur starkt vårt aflägsna samhälle redan berörts af denna mäktiga, universella strömning.
Normalarbetsdagsrörelsen har för öfrigt varit upphof till en internationell arbetartaktik och till internationella arbetardemonstrationer—de första af sitt slag i världshistorien. Den 1 maj 1890 försöktes för första gången en demonstration på samma dag af alla arbetare i alla länder. "Åtta timmars normalarbetsdag" var dagens lösen, och framgången var tillräckligt storartad att mana till demonstrationens upprepande 1891. Denna rörelse synes vilja utveckla sig till en årligen återkommande generalrepetition uti solidariskt tillvägagående bland Europas och Amerikas lönarbetare. Det har från skilda håll framhållits, att det väsentliga i denna demonstration icke ligger i paraderandet på gatorna utan i värktygens nedläggande af alla arbetare i alla länder uti ett gifvet ögonblick samt för bestämd tid—det må nu gälla en, två eller flera dagar.
Dylika kraftprof på internationell arbetarsolidaritet—skulle de ock aldrig lyckas fullkomligt—skola otvifvelaktigt hafva ett viktigt inflytande på framtidens normalarbetsdagsfråga. Ju allvarligare de enskilda staterna gå spörsmålet om arbetsdagens afkortande uti samtliga hufvudnäringar inpå lifvet, desto tydligare visar det sig nämligen, att frågan har en betydelsefull internationell sida. Skulle väsentligt kortare arbetstid vara införd i somliga länder, men ej i andra, kan det hända, att arbetarne från dessa senare utvandra till de förra och tack vare sina lägre kraf på tillvaron framgångsrikt underbjuda arbetarne därstädes. Inom näringsgrenar, för hvilka uppfinningar och arbetsskicklighet spela en jämförelsevis oviktig roll, kan det ock hända, att kapitalen i länder med kortare arbetstid utvandra till mindre framåtskridna stater för att skörda större profiter på bekostnad af dessas större arbetarelände. Ett någorlunda likformigt framåtskridande i alla länder på normalarbetsdagslagstiftningens väg är ett i civilisationens intresse synnerligen önskligt medel mot dylika missförhållanden.
[8]. An Eight hours' bill in the form of an amendment of the Factory acts; published by the Fabian Society (Ett förslag om en åttatimmarsdag i form af ett tillägg till fabrikslagarna; utgifvet af Fabian Society) är det utförligaste och populäraste. Det innehåller icke en universell åttatimmarslag, utan vill blott på ett praktiskt sätt bana vägen för densamma—det vill säga: på lagstiftningens väg stöda arbetarne i deras sträfvan efter densamma. Åtta timmar skola vara den normala arbetsdagen, då det ej existerar öfverenskommelse om annat. Arbetare, som sysselsättas af staten, af kommunala eller andra offentliga myndigheter, skola icke (utom i oförutsedda nödfall) arbeta mer än 8 timmar om dagen och ej mer än 48 timmar i veckan. Lokomotivförare samt eldare, konduktörer och signalmän vid järnvägarne få ej arbeta mer än 8 timmar i sträck och ej mer än 48 timmar i veckan. För grufarbetare skall åttatimmarsdagen vara obligatorisk (med undantag för olycksfall o. dyl.). "Då en statssekreterare blifvit öfvertygad (genom petitioner eller undersökningar) om, att flertalet af de personer, som i hela riket arbeta uti ett visst yrke, önskar, att arbetstiden per vecka bestämmes genom lag (eller, om den redan är lagstadgad, ändras genom lag), kan han på grund af föreliggande lag fastställa en längsta tillåtlig arbetstid per dag eller vecka för nämda yrke." I intet sådant fall få 54 arbetstimmar per vecka öfverskridas. Denna bestämmelse skulle möjliggöra en laglig begränsning af arbetstimmarna uti hvilket yrke som hälst, så snart en majoritet af arbetarne önskade det—och det utan sträjker. Dessutom innehåller lagförslaget bestämmelser om, att de parlamentariska myndigheterna skulle hafva särskild makt att inskränka arbetstiden till högst 54 timmar i veckan uti alla monopol samt till högst 48 timmar uti alla företag, som kräfva särskilt tillstånd af parlamentet.
8. Allmänna slutsatser.
De allmänna slutsatser, till hvilka en undersökning af normalarbetsdagsspörsmålet leder, synas kunna sammanfattas på följande sätt.
De, som förutsäga skadliga följder af kortare arbetstid, misstaga sig nästan alldeles. Arbetarne bli mer (ej mindre) moraliska och intelligenta, då de få mer fritid. Lönerna tendera snarare att stiga än att sjunka, då arbetstiden afkortas. Produktionen har äggats i stället för att nedtryckas af arbetsdagens förkortning. Hvad själfva lagstadgandet om kortare arbetsdag angår, är det meningslöst att påstå, att detsamma inskränker arbetarnes frihet och att det förstör deras känsla af själfberoende—tvärtom lär arbetsdagens förkortning näppeligen bli någon juridisk och säkerligen icke någon social värklighet utan arbetarnes eget ingripande.
De, som framhålla normalarbetsdagens fördelaktiga värkningar, misstaga sig sannolikt, då de antaga, att de tillfälliga gynnsamma invärkningarna på arbetslön och arbetslöshet skola bli beständiga. Det är alls icke osannolikt, att normalarbetsdagen är ett palliativ[[9]] i alla andra hänseenden än det, att den ger lönarbetarne mer frihet och därmed bereder dem ett oundgängligt villkor för högre sedlig och intellektuell utveckling. Detta är dock nog för att anbefalla den i den sunda samhällsutvecklingens, i kulturens intresse.
Den reform, vi sysselsatt oss med i denna skrift, lofvar icke att förlänga lifvet på ett enda socialt missförhållande—snarare tvärt om. Och hvad den alldeles säkert lofvar, det är, att den oundvikliga utveckling, som leder till mildrande eller afskaffande af de många djupliggande sociala missförhållanden, hvarpå vår nuvarande samhällsbyggnad hvilar, skall bli af sundare och fredligare natur. Detta löfte kan normalarbetsdagen gifva, därför att den är en reform, hvilken befordrar bildandet af sundare, intelligentare, själfständigare, andligt och ekonomiskt friare medborgare.