Men nu hoppade Agust jämfota av glädje. Till slut måste han göra vallstupstående mot väggen för att få utlopp åt sin glädje. Han följdes av de tre yngre manliga rabulisterna, och en stund stodo de alla fyra upp och ner i luften.
När Agust hämtat sig gick, han åter fram till Stellan och sade:
— En sån djäver! Koss i Jisse nam! Regementsmusik säger den lögnhalsen!
Regementsmusik! Nä du! Dä ska bli sossalistmusik.
Det blev tyst. En stund betraktade de Stellan med ett äckelblandat förakt. De två äldsta pojkarna drogo sig bort i ett hörn på gården och viskade. Resten följde efter. Någonting viktigt avhandlades, medan de då och då vände sig om och sågo på Stellan. Efter en stund promenerade de alla högtidligt ut på smalgatan.
Han var ensam. En lång stund blev han stående alldeles orörlig. Han kände sig som en avsatt hövding.
Så gick han sakta över den folktomma gården bort mot Kerstins trappuppgång. Hon satt i vävstolen.
— Kerstin? frågade han.
Men hon hörde inte.
— Kerrrstinnn, hör hon inte!
Kerstin höll in skytteln: