Stellan störtade in på Lillegård. Han skulle be Kerstin om pengar. Han brukade då och då få en slant av henne. Mitt i trappan erinrade han sig plötsligen, att han dagen innan bett henne hålla käft. Han stannade, satte sig på ett trappsteg och funderade. Till slut knackade han. Han var mycket ödmjuk, då han kom in. Han blev stående vid dörren en stund och såg ned på golvet, medan Kerstin fortfor att slamra med väven. Till slut sade hon:
— Vad ä de han vill?
— Jo, snälla Kerstin, rara Kerstin, ja skulle be så mycke om förlåtelse för att — — —
Kerstin upphörde att slamra i väven. Hon tog av sig glasögonen och sade:
— Ja, de behövs ska ja säga honom. Först kör hans far mig på dörren och så ber han mig hålla käft. Och här har ja burit honom på mina armar.
Plötsligen började han storgråta. Han förstod nu, att han inte skulle få tjugufem öre. Han skulle inte få lov att vara med i demstrationen. Nu när han höll på att få vara med, så skulle han inte… Han stod vid dörren och tårarna strömmade ur honom.
Då steg Kerstin ur vävstolen och kom fram till honom:
— Se så, gossen, kom nu å sätt sig här i soffan hos mig.
Han följde med henne, satte sig vid sidan om henne medan hon talade om hans salig mor, hur snäll och gudfruktig hon varit.
— Å nu ska ja förlåta honom för denna gången å så ska han inte gråta mera.