Men Stellan fortfor att gråta. Han tänkte på tjugufemöringen.
— Men va gråter han nu för? Nu har ja ju sagt att ja förlåter honom.
— Jo-oo-o, snälla, rara Kerstin, ja — — — får ja — — — ja — — — skulle ha tjugu — — — fem öre — — —
— Va skulle han me dom å göra?
— Jo-oo-oo, ja skulle — — — ja skulle ge Agust och di andra wie — — — ner — — — bröd.
Kerstin svarade ej. Han gned huvudet upp mot hennes ärm:
— Ja skulle inte ha — — — dä för mig själv — — — ja — — —
— Jaså, han har börjat och tänka på andra. Ja, de ä Gud nåde mig tid han tänkte på di som har de fattigt också och som inte får allt de di pekar på. Ja, då ska han väl få de för denna gången å så för att han visar att han har hjärta i kroppen och inte ä som sin — — —
Kerstin hade tänkt säga: far, men hon hejdade sig.
Han tackade ödmjukt och störtade nedför trappan. Rabulisterna väntade honom på trottoaren utanför porten. Han visade dem silverslanten och sedan de alla noga betraktat den, tågade de i väg till konditoriet.