Balettmästare Lindquist förklarade av vilken oerhörd vikt det var att på ett fullständigt oklanderligt sätt träda in i och lämna en salong. Det sätt, på vilket man gjorde sin entré, var ofta bestämmande för det senare intryck man gjorde på de i salongen församlade, i synnerhet damerna. Och det sätt, på vilket man gjorde sin reverens och gick ur salongen var likaledes ofta bestämmande för det intryck, man lämnade efter sig: även den briljantaste kåsör hade med en klumpig och oartig sortie förstört det intryck, han med sin kvickhet och sin underhållande konversation lyckats förskaffa sig.
— Alltså, mina herrar, när man träder in i en salong gör man så här!
Gubben försvann ut i kapprummet, medan de äldsta pojkarna fnittrade och de yngre räckte ut tungan. Så öppnade han dörren sakta, stängde den bakom sig, med handen smusslande bakom ryggen som en trolleriprofessor, bugade till höger och vänster och log — — —
Det hela var idiotiskt. Småpojkarna voro alla övertygade om att gubben var fnoskig.
Till, sin förvåning märkte emellertid Stellan efter några dagar, att danslektionerna lämnade kvar hos honom en egendomlig känsla, en spänning, en förväntan på vad som skulle hända. Utan att han själv visste, hur det gått till, hade balettmästare Lindquist förändrat hans uppfattning om det andra könet. De voro inte längre töser, utan "damer" eller "moitiéer". Och det var en helt annan sak. Det hade omärkligt kommit över dem en glans och en gloria, av vilka de aldrig förut varit omvärvda.
Han kände det, när han gick hem från lektionerna om kvällarna. Han hade kommit in i en annan värld, balettmästare Lindquists, som i sin ordning var det tredje, kejsardömets. Han var ej längre bara en skolpojke i 2:a. Han var dessutom någonting annat: kavaljer, som balettmästare Lindquist kallade pojkarna.
Spänningen, på vad som skulle komma, stegrades ytterligare, då man hunnit så långt, att man lärde sig de första vals- och polkastegen.
Under dessa övningar gjorde sig frånvaron av dam eller moitiée allt mera kännbar. Det stod plötsligen klart för honom att en moitiée var försedd med händer, armar och midja. Naturligtvis hade han vetat detta förut. Men nu fingo dessa kroppsdelar en alldeles ny betydelse. Händerna skulle han hålla i, kring midjan skulle han slå sin arm. Han undrade — ej utan ängslan — hur det skulle kännas.
* * * * *
Slutligen kom den stora dagen, då damer och kavaljerer skulle sammanföras.