Prydnadsbehovet, som enligt nationalekonomien föregår till och med behovet av skydd mot väder och vindar, vaknade hos Stellan. Utan att någon visste om det, tog han på sig sin bästa kostym, och när ingen såg det, passade han på att smita in i sin fars sängkammare och hälla eau de Portugal i håret. Han granskade sig länge i spegeln, innan han gav sig i väg.
Kapprummet var fullt av pojkar och flickor. Men de stodo i två skilda grupper, med en lång rockhängare emellan sig. Man kunde bara se benen på varandra. Det var ovanligt högtidligt där ute. På båda sidor om rockhängaren talades det endast med låg röst.
Till slut slogos de höga, vita, med mörknade, snirklade guldlister prydda dörrarna upp till festsalen.
Balettmästare Lindquist stötte tre gånger med käppen i golvet:
— Entrez! Damerna som vanligt i rad längs högra långväggen, kavaljererna längs den vänstra. Alltså: entrez!
Då de kommit på sina platser, stötte han åter tre gånger i golvet:
— Kavaljererna höger om, damerna vänster om. Och hör nu uppmärksamt på!
Stellan ryckte till. Där, bland damerna, vid andra långväggen stod Märta Gyllencrantz — — — och Ebba Boman och Anna Ekenstjerna — — — Han hade ej väntat sig att få se dem här. De voro i hans uppfattning inga damer eller moitiéer. Han kände dem alltför väl. Det var som om ett oblitt öde alltid fört dem i hans väg…
— Kavaljererna framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där gör ni vänster om och går längs golvets mitt fram, till dess den förste kommer till musikestraden. Damerna — hör noga upp — framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där ni gör höger om och möter kavaljererna. Alltså: framåt marsch!
Lindquist ledde själv processionen. När de båda raderna till slut gjort halt, stod Stellan med en dam, en moitiée, till höger om sig.