Lindquist gick ännu en gång längs raden och granskade sitt verk. Så stötte han på nytt i golvet:
— Kavaljerer och damer vända sig mot varandra, göra reverangs och presentera sig för sina moitiéer. Ett, två, tre! Re-ve-raannngs!
De bugade sig och nego.
— Presentation!
— Per Stellan Severin Petréus.
Han hörde ej sin moitiées namn. Han hann emellertid uppfatta så mycket av henne att han såg det var varken Anna eller Ebba. Han lade också märke till, att hon hade ett mörkt hår och lacklädersskor.
Längst uppe i den långa raden började gymnasisterna redan konversera med sina damer. Stellan sade ingenting. Han såg på hennes klänning. Den var röd. Den var dessutom av något tunt tyg med ett svart sidenband om livet. Sidenbandet imponerade på honom. Han märkte också, att hon inte bar fläta. Hennes hår låg utslaget. Och det var lockigt, sammanfäst med ett rött sidenband. Också lockarna gjorde ett behagligt intryck på honom.
Plötsligen ryckte han till. Hon hade talat!
— Va var de ni hette?
— Stellan Petréus.