Stellan blev blodröd i ansiktet över hennes deltagande. Och på samma gång kände han sig kränkt. Hon tyckte synd om henne, då det skulle vara tvärt om.
Nej, inte behövde en sådan som hon någon hjälp. Hon kunde reda sig själv.
Men hennes överlägsenhet inskränkte sig ej endast till det rena kunskapsmåttet. Hon kunde redan alla möjliga danser. Och när han frågade henne, varför bon gick i dansskola, svarade hon med några ord, vilkas fulla innebörd det tog honom nära femton år att fullkomligt fatta. Hon sade:
— Ja går i dansskola för att göra bekantskaper. Hon hade också sett så mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och Stockholm och Köpenhamn. Och överallt hade hon släktingar. Själv kunde han bara skryta över Göteborg och Särö och Lund och Malmö.
Och ändå var hon föraktad.
Han funderade på allt detta utan att finna någon förklaring. Han visste bara ett: att hon inte var som de andra och att han inte riktigt hade klart för sig, om han skulle älska henne eller inte.
Han talade med Göran om saken en kväll på väg hem från dansskolan. Göran svarade:
— Inte ska du bli kär i henne. Känner du inte, att hon luktar hedniskt blod.
Men då blev Stellan förgrymmad. Han skrek:
— Det va en djävla lögn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne.