Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lärde Winckler yttrat i sitt märkliga arbete "Kärlekens historia":
"Den är en sällspord och lycklig älskare, som ej inom sig finner känslor fientliga mot sin egen passion. Och det är kanske mera en temperamentstillfällighet än ett återspeglande av situationens verkliga fakta, att dessa känslor finna sitt uttryck än i blyg och självisk försiktighet, än i en djup och osjälvisk övertygelse om plikten att försaka, än i ett förhatligt tvivel på den älskades värde, än i en givmild fruktan för ens egen ovärdighet."
Men för bekämpandet av alla dessa stridiga känslor fanns intet medel.
Ödet hade smitt dem samman. Ödet måste ha sin gång.
Saken var den, att — — —
Men det är en lång historia.
* * * * *
Redan efter en fjorton dagar sade Rose under en lektion till honom:
— Pappa säger, att du blir rik en gång, när din morfar dör.
Något sådant hade Stellan aldrig förr hört. Men han kände det med ens, som om han blivit mycket större.
— Hur vet han det, frågade han med en röst, som sökte vara obesvärad, fastän den skälvde av nyfikenhet.