* * * * *
Mellan detta ögonblick och den eftermiddag, då han gick in i Antonia Perssons butik och köpte 100 sorterade frimärken låg emellertid en lång, allvarlig och smärtsam process.
På sätt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas så, att han genom den utvecklades till en medvetet och på egen hand uppträdande medborgare, som på eget bevåg och egen risk bestämde över sina handlingar.
Hittills hade det ej varit så. Hittills hade han handlat antingen med auktoriteternas tillåtelse eller på måfå eller för ett begär, som lätt och omedelbart kunde tillfredsställas.
I fråga om kuvertet med de 100 sorterade frimärkena var förhållandet ett helt annat. Detta var ej detsamma som att köpa karameller eller bakelser. Han var redan nu tillräckligt mycket nationalekonom för att känna skillnaden mellan de båda handlingarna. I ena fallet beredde han sig själv en njutning. I det andra — — — Ja, det var frågan. Vad väntade han sig av Rose? Ingenting, så vitt han visste. Han ville helt enkelt ge henne frimärkena. Det var allt. Naturligtvis: han hade gett bort saker förr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och morfar. Men då hade han alltid väntat sig någonting annat och dyrbarare i gengåva. Men här väntade han sig ingenting alls — — —
Tanken att gå in i butiken och köpa frimärkena för att helt enkelt ge bort dem var så ny för honom, att den föreföll honom syndig.
Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet, kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Det var inte tillräckligt att han en gång skulle bli rik, när hans morfar dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med att hon såg på honom, som om hon väntade sig något av honom, nästan som Lya, när hon tiggde vid bordet.
Han tänkte på frimärkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose oupplösligt förenade. Han kunde ej se på henne utan att samtidigt också få en skymt av Antonia Perssons skyltfönster.
Skulle han säga till sin pappa: — Säg, snälla pappa, får jag trettifem öre? Men om hans far skulle fråga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle han svara? Han kunde inte säga, att han skulle köpa frimärken och ge dem till Rose. Något sådant gjorde man helt enkelt inte. Om man gav Rose frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet till det sista.
* * * * *