Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas till något annat än bakelser och karameller. Men när han nu denna lördag stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de hundra sorterade frimärkena.
Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade. Och här, i ensamheten, blev det så småningom klart för honom, att om han gömde pengarna till nästa lördag, skulle han ha femtio öre. Han skulle då kunna köpa kuvertet och ha femton öre över till två bakelser.
Han funderade en stund längre och kom underfund med att om han tiggde tio öre av Kerstin skulle han kunna köpa frimärkena med samma och så kunna behålla tjugu femöringen nästa lördag.
Han stack över de två gårdarna upp till Kerstin.
— Säg, Kerstin, kan ja få tie öre?
— Va ska han me dem?
— Ja ska köpa frimärken.
— Får han inte frimärken av sin far?
— Jo, men inte såna. De här ä gamla.
— Va ska han med gamla frimärken och göra?