Stellan vände och vred sig, han lovade henne att detta var sista gången han skulle tigga henne om ett enda öre, men det var alldeles nödvändigt, att han skulle ha frimärkena i dag, annars var det alldeles säkert någon annan som köpte dem.
Han fick de tio örena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stående utanför en lång stund. Åter igen föreföll honom den handling han var i begrepp att begå så fullständigt stridande mot allt sunt förnuft, mot alla de lagar som hittills reglerat hans liv, att känslan av synd på nytt steg upp inom honom.
Och då han till sist öppnade dörren, då klockan ringde och fröken Persson kom ut i butiken med pincené på näsan och det alltså ej fanns någon återvändo, då kände han sig som en person, som bränt sina skepp, som begått någonting så oförnuftigt, så dåraktigt, att handlingen i ett slag förändrat hela hans liv.
Han sprang ej tillbaka hem. Han gick mycket långsamt med kuvertet i fickan och när han hunnit in i tamburen frågade han skuldmedvetet:
— Ä pappa hemma?
— Ja.
Han smet ögonblickligen in på sitt rum och gömde kuvertet allra längst nere i en byrålåda.
* * * * *
Men allt eftersom tisdagen och nästa danslektion närmade sig, blandade sig en annan känsla med förnimmelsen av synd och brott. Hans hjärta klappade snabbare, när han tänkte på vad Rose skulle säga, när han lämnade kuvertet. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon tacka? Han visste inte vad hon skulle göra. Men hans hjärta klappade hårt av spänning.
Det blev emellertid inte som han tänkt. Han kunde inte förmå sig att lämna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han kände på det. Flera gånger hade han handen nere för att ta upp det. Men det fanns alltid någon i närheten. Till sist såg det ut, som om han inte alls skulle kunna ge henne frimärkena. Lektionen var redan över. De stodo åter ute i kapprummet och krängde på sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare.