Till slut gick han fram till henne, räckte henne kuvertet, så att ingen skulle se det i trängseln och viskade:
— Ta det! Kvickt!
— Vilket?
— Kvickt!
Han stack det i handen på henne och skyndade mot dörren…
Han hade redan hunnit ned i stora trappan då han hörde en röst:
— Stellan, Stellan!
Han visste att det var hon. Han stannade utan att vända sig om. Hon kom fram till honom, stod alldeles inpå honom. Men fortfarande vände han sig inte mot henne.
— Tack ska du ha, Stellan.
Han blev blodröd i ansiktet. Han kände sig het över hela kroppen. Det sprängde inom honom av en alldeles ny och underlig känsla, glädjen av att ge, bara ge…